04:39 – 5:00

Martha Gellhorn var 70 år när hon flyttade till Kenya, till Nyali. Hon bodde ensam i ett hus utan el, nära den indiska oceanen. Hon levde, försökte skriva böcker och försökte läsa Proust. Hon beskrev de svarta nätterna i långa brev, tog upp kontakten med sin son och blev våldtagen under en strandpromenad några dagar efter sin sjuttioårsdag. Om hon inte skrivit om det i ett brev till en av sina väninnor hade denna händelse passerat okommenterad. Martha gick aldrig till polisen, hon gick tillbaka till huset i Nyali och satte sig vid skrivmaskinen igen. Året efter körde hon av misstag ihjäl ett barn. Efter det flyttade hon till Europa, till London. Troligtvis ville hon ta sitt liv, det förstår man när man läser om hur hon skriver om händelsen i ”The Weather in Africa”, en förkrossande text. Utanför mitt fönster är det kolsvart. Snön ligger matt och grå i skenet från ljuset i vårt kök. Jag tänker på hyenorna och myggnäten. På de glänsande flaskorna med rom vi köpte i butiken på Church Street. Så liten min värld var då. En bisvärm inuti en liten tennisboll. Vargarna finns i skogen. De går där i detta nu. Lägger tassar efter varandra och kvistarna knäcks när de oförståndiga ettårsvargarna brakar genom skogen och rådjuren dansar därifrån. Jag såg den på bio när jag var elva. Betyder det att Frasse är för ung? Ja, så måste det betyda. Hyraxar traskar i strandkanten, likt en rad av ökenlämlar. De går rakt mot sfinxen. På sfinxens huvud sitter Kjell Höglund och dinglar med benen. Han vrålar ner till ökensanden där jag och Jim ligger begravda. Bara våra huvuden sticker upp. När vi tar det där peruanska vill jag beskriva varje händelse i detalj. Tvinga mina händer att hålla sig nyktra. Kedja fast dem vid tangentbordet. Ytterdörren skimrar i silver. Jag hör nästan vad Kjell vrålar i den tilltagande ökensanden. Fragmentariska minnen av att vi hissade upp någon i flaggstången när vi gick på lekis. Jag tror han hette Micke och jag tror att Micke inte följde med oss vidare till skolan sen. Till Brickebackeskolan. Till den grå skolgården med de vassa cykelställen. Till kulpåsarnas rike. Till skolklockans och snöhögens och klätterställningens och sexornas rike. Jag vill minnas att jag gick till skolan ensam redan i första klass. Eller inte ensam. Jag gick med Cecilia Ekman. Hon väntade på mig vid brevlådan och sen promenerade vi genom villaområdet, över cykelbron där vi några år senare brukade gå över utanför skyddsstaketet (jag minns känslan av vind och vrålet av bilarna på motorvägen under mig), genom skogen och upp bland de kantiga husen i Brickebacken. Vår första lärare hette Birgitta. Jag minns inte hennes röst, men jag minns hennes stora ljusbruna lockiga hår. Kjell Höglund vägrar gå ned från sfinxen. han kräver att vi skickar upp bakelser till honom. Bakelser och stulen konst. Först då tänker Kjell måla himlen i rosa färger. Fram till dess tänker han gömma penslarna inuti sitt huvud. Bakom sfinxen ligger Pippa. Hennes gamla skador från händelsen är tillbaka. Hon ligger i sanden och skrattar fast hon vet att hon ska dö. Hobie vägrar acceptera sakernas tillstånd och skriker anklagelser ut i öknen som ingen hör. På en dromedar sitter en herre från la belle epoque. Herren från la belle epoque har tandvärk och kommer snart dö för ingen har förstått det här med penicillin i la belle epoque. Kjell Höglund klättrar ned till mannen och häller ut sin sin sista flaska champagne. Det kryllar av skorpioner i