Jag tog doktor Lorentz eka och rodde ut till Stiltsville. Jag nådde husen på pelare ute i havet i soluppgången. I ett av husen, målat i rosa och gult, hördes muntra toner. Människoröster vibrerade innanför väggarna som bin inuti en bikupa. Jag förtöjde ekan och gick uppför trappan. Under mina fötter väste havet. Vattnet hävde sig och jag tänkte att det måste vara djupt här, att stöttepelarna sträckte sig tusentals meter rakt ner och att jättebläckfiskar höll i sig i pelarna där nere, som om de plötsligt blivit rädda för mörkret. På det översta trappsteget satt Ava Bigtree. Hon var äldre än i boken och rökte hemmarullade cigaretter. Hennes andedräkt luktade människa, bensin och kryddor. Hon hade en tatuering på kinden som var så blek att jag först trodde att det var en skugga. Ava Bigtree såg på mig och harklade sig.
”Vad gör du här ute i Stiltsville?”
”Åh”, sa jag och vände ansiktet mot havsbrisen, ”jag har alltid drömt om att åka till Stiltsville. Ända sedan orkanen 1935. Vem är det som spelar där inne?”
”Fågelmannen”, sa Ava och suckade, ”och några svenskar som kom flytande hit på en båt på 1970-talet. En härlig samling människor. Idioter allihopa.”
”Det låter bra.”
”Det är nog för att du vill det … som det låter bra.”
Ava Bigtree fimpade cigaretten och tände genast en ny. Hon spanade bort mot hus nummer fem. Ett grågrönt fallfärdigt ruckel, så illa åtgånget att det såg ut som om havet när som helst skulle sluka det. En människogestalt syntes i fönsterhålen. Om det funnits glas där hade han inte synts till. Den mänskliga skuggan gick snabbt genom rummen, som om den letade efter någonting i panik.
”Vem är han?”
”Du menar stackaren i hus nummer fem?”
”Det där gröna ja.”
”Det är Uri.”
”Den Uri?”
”Vad?”
”Skedböjaren?”
”Ja.”
”Vad gör han här ute?”
”Han blev avslängd från en kryssning förra året. Han kommer hit ibland till festen och underhåller oss. Men för det mesta håller han sig för sig själv. Han talar med universum säger han.”
”Och vad säger universum?”
”Jag vet inte.”
Ava Bigtree tystnade. Jag stod kvar i tystnaden tills den blev för svår. Jag gick in i huset. Uppe i taket hängde en kristallkrona. I kronan återspeglades havet och de myllrande människokropparna. Huset bestod av ett halvt dussin rum och alla var fyllda av människor. Alla utom ett som var proppat med hundar som virvlade runt och krafsade med klorna mot golvets träplankor. Bandet spelade ”Happy days are here again” och när tonerna ringde ut spelade de ”Happy days are here again”. När jag inträdde det första rummet möttes jag av två tvillingsystrar klädda i sammetsgröna ärmlösa klänningar. De fick syn på mig och först trodde jag att de skulle brista ut i gapskratt. Jag slog ned blicken, tryckte mig mellan dansande människokroppar fram till bardisken som bestod av några förgyllda plankor vilande på uppradade oljefat. Någon ryckte mig i armen och det var en äldre frackklädd herre med oljigt hår och stora framtänder. Han var kort som ett sjuårigt barn och hade ett besviket uttryck i ögonen, som om han insett att inte ens den här festen, i det här fantastiska huset mitt ute på havet, hade det han sökte. Jag vände honom ryggen och spanade efter bartendern. Jag var hemskt törstig. Varenda en
”
detibrunnen 