04:58 – 05.15

Påskaftonen var svår. Pappa såg för första gången sjuk ut på riktigt, som om han klivit över till de sjukas sida och bränt broarna efter sig. Jag har alltid tänkt att han skulle reda sig när han sålde restaurangen, att han skulle få tid att leva då. Resa. Möta världen med fickorna fulla av pengar. Nu är jag rädd för att han ska dö. Att han ska segna ner bakom matångorna på den där jävla restaurangen och dö. Något i pappas kropp har gått sönder. Njurarna krånglar, men det är någonting annat också, så känns det, något odiagnosticerat. Han har så mycket smärtor att han måste ha morfin för att överhuvudtaget kunna sitta ner en stund och äta påskmiddag. Min moster är dålig också. Jag hatar tiden. Jag önskar att jag finge leva inuti ett minne. En varm loop där ingenting hemskt någonsin kommer att hända. Bilfärden. Tystnaden. För nästan tjugo år sedan. När jag satt med pappa och radion spelade den där låten med U2 och jag kände avståndet mellan oss. Såklart kände han likadant. Vi satt som två bortvända öar bredvid varandra. Avgrunden. Avgrunden mellan oss. Å säger att jag måste börja ringa oftare och jag vet att jag borde men varför känns det som om jag leker en lek om jag gör det? En lek både pappa och jag skulle genomskåda. Kanske är det så socialt samspel är ämnat att fungera, som en lek alla genomskådar utan att säga någonting om det. När det blir vår vill jag att jag och F åker till ön. Till den finaste stranden och tänder en eld vid havet. Att vi ska sova under en stjärnklar himmel. Jag vill att han ställer frågor till mig. Det finns annat också. Det som är för smärtsamt att skriva om. Påskaftonen var svår. Den dränktes i tidens svartaste skuggor. Jag hatar tiden, precis som Martina Shaub säger. Det är hennes dikt jag citerar i Nådens. Egentligen är boken till henne. När jag såg Tom Ahlands dokumentärer om henne letade jag upp henne på Facebook. Hon fanns på FB. Bilder på uteserveringar. Leenden. Fint upplagd mat. Jag ansökte om att få bli hennes vän. Fyra år senare har hon inte svarat. Jag borde iallafall skriva till henne (eller hennes mamma om hon fortfarande lever) att jag har använt hennes dikt. Det finaste i Jens nya bok är raderna om skogen. Han citerar Tranströmmer, om att vi måste gå vilse för att hitta den finaste gläntan. Jag blundade och såg ett stim blåhajar i det svarta vattnet och