Hoppet

Hoppet

Jim satte sig ned vid ett dukat bord och väntade. Han satt med ryggen vänd mot balustraden och järngrinden. Klockan närmade sig åtta och de hade ännu inte ätit någon middag. Clara var sen. Hon hade haft den där blicken hela dagen.

   Terrassen med de runda dukade borden låg på en höjd, femtio meter ovanför den omgivande dalen. Bakom den låga muren öppnade sig ett stup mörkare än natthimlen. En stig letade sig fram till stentrappan som ledde upp till restaurangen. Nedanför berget omringande gatlyktorna hamnen likt ett halsband. Det brann stearinljus på de dukade borden och oljelampor i den lilla baren.

   Vid ett bord i terrassens mitt satt en berömd kvinna som passades upp av en kortväxt servitör. Hon satt ensam och det var svårt att inte titta på henne. Den berömda kvinnan åt skaldjur med bägge händerna och drack djupa klunkar av det vita vinet. En vind blåste vågmönster i hennes gammalmodiga klänning och kittlade Jim i hårfästet.

   Jim såg bort mot järngrinden. Han visste hur muren glittrade av insprängda bergskristaller när solen stod högt på himlen. I mörkret hördes syrsor och en vespa på väg nedför berget. Jim gick till baren. Han ville inte störa den lille servitören. Lutad mot baren stod en ung kvinna. Jim kunde inte låta bli att titta på henne.

   ”Godkväll”, sa Jim och tände en Marlboro, ”jag väntar på min fru.”

   ”Då får ni nog vänta ett tag till”, sa den unga kvinnan.

   ”Hursa?”

   ”Jag tänker inte bli din fru.”

   ”Hursa?”

   ”Jag tänker inte bli någons fru.”

   ”Nu missförstår ni mig”, sa Jim. ”Jag har redan en fru. Min fru är sen. Vi ska äta middag här.”

   Det glittrade i den unga kvinnans ögon. Jim kände det ofrivilligt varma skölja genom bröstet.

   ”Jag älskar min fru”, sa Jim.

   ”Vad heter hon?”

   ”Clara.”

   ”Hur länge har ni varit gifta?”

   ”I några år.”

   ”Är ni lyckliga?”

   ”Ja, det är vi. Vi är lyckliga.”

   ”Så bra.”

   ”Vi har haft ett bra år.”

   ”Är ni här på semester?”

   ”Ja.”

   Den lille servitören snubblade till. Han böjde sig framåt för att inte förlora balansen. Efter några framåtstapplande steg återfick servitören balansen och vecklade ut kroppen vid den berömda kvinnans bord. Den lille servitören ställde ned glaset med vin, placerade det urdruckna glaset på brickan och gjorde därefter en lustig gest framför sin svettiga panna.

   ”Det där var nära ögat”, sa Jim.

   ”Verkligen.”

   ”Ja.”

   ”Jag undrar vad hon hade gjort?”

   ”Hon?”

   ”Ja, om hon fått glaset med vin över sig.”

   ”Vad tror du?”

   ”Jag tror hon hade skällt ut honom.”

   ”Det tror jag också. Stackars karl.”

   ”Var hon inte en sångerska förr?”

   ”Nej, hon var en författare.”

   ”Just det.”

   ”Ja.

   ”Är hon inte det fortfarande?”

   ”Jag vet inte.”

   ”Hon ser ensam ut.”

   ”Ja.”

   ”Tror du att det går att undvika att bli sådär ensam? Eller är det någonting som händer alla?”

   ”Nästan alla tror jag.”

   ”Det måste gå att undvika på något vis.”

   ”Det går säkert.”

   ”Det är ännu värre för män har jag hört.”

   ”Ännu värre?”

   ”Nästan alla män blir sådär ensamma, och ni blir det tidigt.”

   Jim försökte komma på någonting att säga. Det kändes viktigt att göra det. Han såg ut över terrassen. Tre unga fiolspelare, klädda som serveringspersonalen förutom att deras skjortärmar var upprullade till armbågen, stod vid balustraden och spelade en vemodig melodi. En ung katt sprang över terrassen. Katten hoppade upp på muren och sniffade i den tomma luften.

   Jim tyckte om musiken, och han tyckte om katten och han tyckte om den lilla servitören som arbetade så hårt och han tyckte om den berömda kvinnan som såg bort mot baren och nästan mötte Jims blick. Han tyckte om dofterna från köket och han tyckte om att havet var nära. Han tyckte om att allt det svåra nästan inte kändes.

   Vinden blåste lite starkare. Jim vände sig mot den unga kvinnan. Hennes hår snuddade vid Jims näsa. En av fiolspelarna viskade någonting till sina kamrater som skrattade till. Järngrinden vid slutet av stentrappan som ledde upp till restaurangen slamrade till.

   Jim höjde armen till hälsning. Fiolspelarna slutade spela och vinden tog tag i Claras klänning när hon hoppade upp på muren. Den lille servitören släppte brickan. I samma ögonblick som glasen krossades mot marken hoppade Clara ut i mörkret. En dov duns följdes av ljudet av torra grenar som knäcktes.