04:19 – 04:48

Av de 1503 människor som hamnade i vattnet när Titanic sjönk var två vid liv när en livbåt återvände för att söka efter överlevare. En av dem var en kinesisk man. Han hade stått och balanserat på en flytande dörr i en timmas tid. Först omgiven av skriken och sen av tystnaden. Av stjärnljus och vinden och det vilande vattnet. I medelhavet överlevde en annan man tre dygn inuti en luftficka på trettio meters djup i en upp och nervänd nedsjunken båt. Han hade en burk läsk och det kolsvarta kalla utrymmet var litet som en garderob. På 70-talet kraschade ett uruguayanskt plan i Anderna. Efter två veckor slutade de chilenska myndigheterna att leta efter vraket. Unga män överlevde däruppe i bergen, bland snö och iskyla i nästan tre månader. De överlevde för att de åt de döda. Jag tänker inte så ofta på planet i Anderna längre. Förr var det en besatthet. Jag kan fortfarande alla namn. Senast förra året var jag inne på Numa Turcattis gravsida och tände ett ljus. Ibland ser jag Arturo Noguieira för min inre syn. De sista dagarna. När kallbranden tog honom och han yrade om de vackra dalarna i paradiset. Det förföriska i katastrofen. Nu ser jag det inte längre. Det finns ingenting åtråvärt. Nu kan jag inte låta bli att tänka på alla dem som inte hade några vittnen. Hur många otroliga historier har inte dött med dem som var de enda som kunde ha berättat dem? Hur många klarade sig nästan tillbaka? Vi vet ju bara om dem som gjorde det. Hur många överlevde, utstod helvetet på jorden, men utan att ta sig tillbaka till civilisationen? När jag sluter ögonen är de inte där. Alla dem som överlevde flygkrascher och dog i ensamhet efter några veckor av obeskrivliga umbäranden. Alla dem som stod upp mot makten, nästan vann och sedan raderades ur historien. Kvinnan som överlevde instängd i en grotta flera år på smutsigt vatten och rå fisk och som aldrig blev hittad. Har hon funnits? Tänkte vi på henne nu? Kände vi hennes hunger? Hennes smärtor? Pojken som räddade sin syster ut ur ett brinnande hus och sedan dog och ingen fick någonsin veta hur han sprang in i det brinnande infernot eftersom hans syster dog några minuter efter honom. Det är i deras tystnader jag vill vara. Det är där jag vill sätta mig ner och lyssna. Men det går inte. På en solbränd gräsplätt längs en grusväg i Danmark. Där ska jag röka min sista cigarett. Och när jag sitter där i gräset med solen i ögonen kommer en cykel emot mig. Kvinnan på cykeln är för liten för cykeln. Det ser kantigt ut. Hennes cyklande. Men hon kastar sig av cykeln och sätter sig ner bredvid mig i gräset och vill prata om Hannah Arendt och förintelsen och den banala ondskan. Hennes hår är svart som en judinnas och hon liknar den unga kvinnan på fotot från Skeden 1941, taget minuterna innan hon och tusentals andra avrättades. Jag undrar om det är hon. Om tiden är en potemkinkuliss och om jag i nästa ögonblick riskerar att kastas bakåt i tiden, till vrakfältet vid Titanic. Bli en av dem som skrek innan döden kom. Men det