04:15 – 04:35

Strax innan bussen körde förbi pizzerian i Grantomta tittade jag upp och åt sidan. Utan att tänka log jag och sa hej åt en flicka i tioårsåldern som gick förbi i mittgången. Hon gjorde samma sak som mig och i samma millisekund. Våra blickar möttes. Vi log. Vi sa hej. Det var mycket märkligt, som att stiga in och ut ur en dröm. I god tid innan jag skulle stiga av, jag skulle av på nästa hållplats, reste jag på mig och letade efter flickan. Jag kunde inte skaka av mig känslan över att någonting märkligt precis hade hänt. Nere på kontoret i Vinterhamn händer det ofta att en människa passerar utanför fönstret i samma ögonblick som jag vänder blicken ditåt. Någonting i mig anar/känner/varseblir. Det här var något annat, tänkte jag. Flickan och jag hade sett in i varandras ögon, lett, hälsat och vänt bort blickarna exakt samtidigt. Det var som om vi dansat en uråldrig dans med varandra, tre snabba danssteg och därefter släppt taget. Jag tryckte på stoppknappen och blickade bakåt i bussen. Två människor satt på varsin sida om mittgången, men jag kunde inte se flickan. Jag gick med snabba steg bakåt i bussen. Då såg jag henne. Flickan satt dold bakom en annan passagerare. Hennes ben dinglade i takt med bussens rörelser. Flickan satt där. Flickan var verklig. Jag kände mig både lättad och besviken. Vi fick förresten inget litteraturstöd den här gången, varken för Nådens, Örat eller Grävlingen. Skit samma. Måsarna är här nu. Måsarna samlas på gärdet i soluppgången och vrålar innan de beger sig mot havet. Det känns viktigare att höra måsarnas skrik än att försöka känna de rätta människorna i kultursvängen. Det känns viktigare att se in i en katts ögon.