Klockan närmade sig tio på kvällen. Byn var tyst. Grusvägen mellan radhuslängorna och fårhuset låg gömd under snön. Det var is på bäcken och vattnet strömmade under isen. Tidigt på morgonen kom dimman in från sjön och i dimman gick hjortarna. Det bodde inte längre några barn i byn men inuti den nedlagda rostugnen hade det gått ett luciatåg och julmarknaden skulle bli av.
Det lyste inne på kontoret. Snödrivor höjde sig på båda sidorna av vägen som ledde in till restaurangen. Himlen var klar. Det hade inte snöat på hela dagen. Clara tände en ny cigarett på glöden av den gamla. Hon och Jim hade arbetat sedan tidig morgon.
Ljuset inne på kontoret släcktes. Mamma kom ut på dockan och kastade en blick på Claras cigarett. Jim stod på passagerarsidan och väntade. Clara klev försiktigt ned från dockan ner i en snöhög som legat dold. Hon rökte tre snabba, djupa bloss på cigaretten.
Bilens helljus lyste upp den gamla cykelverkstaden. Cykelverkstaden var stor som en liten ladugård. Snödrivor omringade verkstaden som ett ödehus. Tandlöse Tim hade inte varit där på flera år. Förr brukade tandlöse Tim öppna cykelverkstaden i slutet av maj. De första åren hade Clara sett honom nästan varje dag. Tandlöse Tim stod lutad mot dörrposten, vänd mot restaurangens uteservering. Han kisade in i solen, rökte gula Blend och burkar med folköl han kritat hos handlaren borta i Kilsmo. Clara visste att det stod cyklar kvar därinne. Hon hade sett dem. Cyklarna hade stått i mörkret i flera år nu.
”Det lyser rött där, mamma”, sa Jim. ”Vad fan. Har du ingen bensin eller?”
”Jag tankar i Kilsmo. Det där räcker.”
”Ja, herregud, det hoppas jag.”
”Det räcker.”
Jims mobiltelefon ringde. Jim svarade snabbt. Det hann bara gå en signal.
”Hej”, sa han, ”vi åker nu. Jag är i stan om en timma … vart är ni någonstans… Strömpis? Jaha … jag hör inte vad du säger … jaha … är han hemma, säger du? … nä, fy … jag kommer dit … hej …”
Mamma harklade sig.
”Måste du gå ut?”
”Ja”, sa Jim, ”det måste jag.”
”Kan du inte spara pengarna istället?”
”Nej, sluta. Det kan jag inte. Inte ikväll.”
Bilen körde in i mörkret. Efter herrgården kantades vägen av stora träd, planterade i en allé, Efter en knapp kilometer ersattes snötäckta åkrar av gran- och tallskog. Det fanns inga hus vid vägen, det kändes som om det aldrig funnits det. Mamma pratade om trädallén. Trädallén var en trafikfara, sa hon, något som trafikverket visste om men struntade i att göra någonting åt. Många av träden i allén var döda och om ett riktigt oväder kom riskerade de att välta.
”Så fort det blåser lite är vägen full av grenar.”
”Och hur är det med vägen då?” sa Jim och sminkade sig i innerbackspegeln.
”Fram till Kilsmo är den okej. Men sen är den full av sprickor och hål. Livsfarlig!”
”Åk inte så fort då!” sa Jim.
”Jag åker inte fort.”
”Det gör du visst.”
”Ingenting kommer hända, inte när jag kör.”
”Nä, eller hur?”
Bilen tog en vid kurva och körde ut ur mörkret. På andra sidan bron radade de julpyntade husen i Kilsmo upp sig, som om en stjärnbild trillat ned från himlen och svävade huller om buller över snön. Clara kände hur mamma tryckte ned gaspedalen strax innan bron. Bilen svarade inte alls. Istället för att accelerera hackade motorn till. Bilen gled upp några meter på bron innan den sjönk tillbaka igen, det var som om bilen tog ett sista andetag och sedan somnade eller dog. Mamma försökte starta bilen. Varken Jim i framsätet eller Clara i baksätet sa någonting. Den obemannade bensinstationen låg flera hundra meter bort, på andra sidan bron.
Mamma gick till bakluckan och tog fram en tom bensindunk. Hon sa åt Clara att stanna vid bilen. Mamma och Jim gick över bron. De gick framåtlutande och snön virvlade runtom dem. Clara stod bredvid bilen och rökte en cigarett. Bakom bilen var det kolsvart och kallt. Det fanns ingenting där.
Mamma och Jim försvann ner på andra sidan av bron. Clara rökte fler cigaretter. Hon sparkade i snön med sina tunna skor och tänkte; på tåget och medborgarplatsen, på nysningarna i svarttaxin och på hur hans kuk hade känts. Hon tänkte på vänthallen i Bergen och de oöppnade breven från kronofogden, på tårarna i London och flaskorna med rom på Church Street. Hon tänkte på den övergivna lägenheten, den som mamma hade fixat till henne genom svartkontrakt. Hon tänkte på den steniga stranden på Djurgården, på den store poetens dömande blickar och den väsande vassen under skymningen. Hon tänkte på stanken av bensin och lackfärg, på den blå löparbanan i Sollentuna, på trappan upp till Tobbe och hans kök, på bilfärden från Norrköping, på att spränga sitt sinne i bitar, på att hon ännu var ung.
Mamma och Jim kom tillbaka utan någon bensin. Den obemannade bensinstationen var ur funktion. Mamma satte sig i förarsätet och försökte starta bilen. Jim och Clara såg på varandra. Clara ryckte på axlarna. Jim skakade på huvudet och tände en cigarett. Jims telefon ringde igen, Jim lät det ringa.
Bilen gick inte att starta. Mamma klev ur bilen. Hon behöll en hand på ratten och släppte på handbromsen. Clara och Jim gjorde som mamma sa. De ställde sig framför bilen och tryckte på. Bilen ryckte till och gled ett tjugotal meter bakåt. Mamma la i handbromsen, bilen stannade. Strålkastarljusen lyste upp bron. I ljuset från strålkastarna syntes fotspår i snön.
”Vad ska vi göra nu?” sa Jim.
”Vi får gå tillbaka”, sa mamma.
Jim suckade. Billåset klickade till. Clara vände sig mot mörkret och började gå. Det kändes bättre att börja gå än Clara hade trott. Ögonen hade vant sig vid mörkret. Hon såg granarnas gråa silhuetter. Hon såg snöflingorna som vinden förde med sig, men bara precis innan snöflingorna träffade ögonen eller virvlade bort. Den hårt packade snön knarrade under deras skor.
”Herregud”, sa Jim, ”titta på himlen.”
Clara saktade ned på stegen och såg upp på himlen. Himlen var inte längre svart med enstaka stjärnor. Himlen exploderade av ljus. Antalet stjärnor hade mångdubblats, det var som om någon doppat en pensel i en burk med silvervit färg och skakat penseln mot en svart vägg.
”Jag visste inte att himlen såg ut sådär”, sa Clara.
”Det är alla våra konstgjorda ljus”, sa Jim, ”de döljer himlen för oss.”
”Så många stjärnor.”
”Ja.”
”Jag hade ingen aning om att det fanns så många däruppe.”
”Har du sett, mamma?”
Mamma såg upp på himlen. Mamma nickade och sa sig ha sett sådana himlar. Clara öppnade munnen och kände frågorna sjunka tillbaka. När, mamma, har du sett sådana här himlar? Var det när du var barn? Eller minns du tillbaka på en annan nattlig promenad? Vem gick då vid din sida? Pekade ni upp på himlen och förundrades?
Mamma skulle aldrig berätta. Det var inte sådan hon var. Mellan dem fanns en vemodig sång som svävade allt längre bort. Avståndet var för stort. De skulle aldrig förstå varandra. Det gjorde ingenting. Clara hade aldrig någonsin känt så mycket kärlek för sin mamma som hon gjorde nu.
När de klev in i ljuset från byn slocknade stjärnhimlen ovanför dem. Clara och Jim tände varsin cigarett i höjd med den gamla fotbollsplanen. Mamma rasslade med nycklarna. Den sista biten upp till restaurangen började det att snöa igen.
detibrunnen 