04:23 – 04:41

När hon klev in i vänthallen blev alla varse henne. Alla förstod. Alla förundrades över det slags väsen hon helt tydligt var. Alla såg att hennes leende var som Marlene Dietrichs, alla visste att hennes hjärta bultade med samma kraft som Fredrik den Stores. Alla förundrades av hennes ögon, så underbara och främmande, som om där glimrade en utdöd människoarts själ. Alla i vänthallen upplevde ett stigande begär, något pockade (Bjud upp henne! dansa någonting värdigt! En Bostonvals!). Men istället för att bjuda upp henne såg alla på sina fötter. I bombkratrarna utanför pendeltågsstationen fladdrade det fåtal boksidor som kommit undan bokbålen. Det var omöjligt att veta om det var vinden som blåst iväg boksidorna från eldens förintande lågor eller om det rörde sig om kriminella intellektuella, som smugit längs askhögarna likt schakaler runtom en flock mätta lejon och räddat vad de kunnat. Det utbyttes fortfarande intellektuella blickar på krogarna, men ingen sade någonting högt längre. Alla höll andan inför något alla visste närmade sig, något nära förestående och mycket obehagligt. Något alla hoppades skulle gå över snabbt; som ett besök hos tandläkaren, eller att rycka bort ett plåster; eller stryka över en judes namn i adressboken. I vänthallen hade stämningen av förväntansfull nyfikenhet omärkligt glidit över i något annat. Den förste som gjorde något i samklang med den förändrade stämningen i vänthallen var en korpulent herre i väl vaxat kejsarskägg. Mannen, en relik från Det Stora Kriget, gick fram till henne och undrade vem hon var. Hon, som till allas bestörtning satt direkt på golvet med raka ben, ett uppträde som framförallt fick de lite äldre mödrarna i vänthallen att tänka att hon nog måste vara lite imbecill, skakade på huvudet och sa att hon inte visste vem hon var, att detta ”varablivande” , som hon kallade det, var något hon inte längre brydde sig om. Mannen i kejsarmustaschen kunde gärna få bestämma, sa hon, både vad och undrade vem hon var. Det spelade ingen som helst roll för henne, troligen hade det aldrig gjort det. Alla i vänthallen lutade sig närmare henne, som om volymen på de engelska bombmattorna skruvats upp därutanför. Alla pratade i munnen på varandra. Stämningen var förväntansfull. Alla ville berätta för henne vad hon var, vem hon var och en liten pojke var den förste som även ville bestämma vart hon skulle bege sig.