Den lille pojken tog Noras hand och drog henne med sig. Pojkens händer var svarta av smuts. Det var även hans ansikte. Pojken sa sig heta ”David” och tillade snabbt att ”han inte hade en aning om hur han hamnat i Berlin. En dag hade han bara varit här. Om han hade någon historia innan Berlin så var det ändå ingenting han mindes längre. Han föddes omgiven av krigströtta ögon, spårljus på himlen och bombanfall på nätterna”. Nora tryckte Davids hand så hårt att han kastade en förvånad, kanske även lite rädd, blick upp på henne.
”Vem är ni då, fröken?”
”Jag heter Nora.”
”Vart kommer ni ifrån?”
”Jag kommer från Skeden. Det ligger i Litauen. Jag har gått hit. O, så långt jag har gått, David. Nazisterna dödade allihop. De samlade ihop oss nere på stranden nere vid havet, tvingade oss att klä av oss våra kläder och sen sköt de oss.”
”Sköt de inte dig, Nora?”
”Jag tror att de gjorde det?”
”Hur kommer det sig i så fall att du är här? Varför är du inte död?”
”Jag är nog död tror jag.”
David skrattade till, det såg osäkert ut, som om han ville rusa fram till Nora och nypa henne i armen, eller dra i hennes tjocka svarta hår.
”Du är inte död Nora.”
Strax innan Winsstrasse hoppade David ner i en bombgrop. Ett halvt dussin tonårspojkar ur Hitler-jugend tittade slött på. En man på cykel med spretigt skägg, en fladdrande skjorta som blottade ett naket hårigt bröst, bromsade in och ropade ner i bombhålet. Inga ord, snarare ett skorrande ylande som lät som en anklagande fråga. En gammal kvinna med breda höfter och smutsiga bandage lindande runtom huvudet vaggade fram till mannen på cykeln och fräste åt honom, som om mannen på cykeln var ett djur som behövde sättas på plats. Pojkarna från Hitler-jugend stirrade yrvaket bort mot bombhålet. Nora knäppte de översta knapparna på sin blus och hjälpte därefter David upp ur bombhålet. Pojken flinade stort, hans ansikte var om möjligt ännu svartare av smuts och han bar med sig någonting som Nora vid en första anblick tänkte var en limpa bröd. Det var en halv arm, avsliten vid armbågen. Armen var blodlös och vit och med handen utsträckt, som om personen den en gång tillhört gjort sig redo att skaka hand med någon i samma ögonblick som bomben briserade och allt slets i stycken.
”Vad gör du?” sa Nora. ”Vad ska du med den där till.”
”Jag ska ge den till Goliat.”
”Goliat?”
”Ja! Kom med mig, jag vill att du ska träffa Goliat.”
detibrunnen 