If truth is lost?

Jag lyssnar på Werner Herzog igen. Han berättar om en man som innan han tog sig an de ryska klassikerna (Tolstoj, Dostojevskij, Turgunev) bosatte sig i Ryssland och stannade tills han lärt sig ryska. Först då tog han sig an de ryska klassikerna. Herzog är mycket förtjust i detta. ”This is the only true way to approach this matter”, skorrar han belåtet. Jag får svindel. Hur många år skulle jag behöva bo i Ryssland för att lära mig ryska? Så pass bra att jag skulle kunna ta mig an de ryska klassikerna på originalspråk? Mannen Herzog berättar om behövde tre år. Jag åker in till stadsbiblioteket, betalar mina skulder och lånar ”Brott och Straff”. Hur pass mycket missar jag när jag läser den översatt till svenska? Pushkin sägs vara omöjlig att översätta. Men inte Dostojevskij? En av mina absoluta favoritrader i Hemingways novell ”Big Two Hearted River” är i tredje stycket, när Nick går in i den nedbrända övergivna nybyggarstaden Serney och konstaterar att ”The river was there”. Bara så. I den svenska översättningen (som jag inte har hemma och därför inte kan citera korrekt) är enkelhetens magi borta och ersatt av något annat och mera komplext. Vackert och sant, men ett annat isberg. En annan flod. ”This is the only true way to approach this matter”. ”The river was there”. Ruby utanför tiocentsbutiken.