04:22

Marie Antoinette morgonen hon avrättades. När hon stod rak i ryggen med bakbundna händer i träkärran. Såg hon och tänkte på de lekande barnen? De som stod bakom folkmassan och inte brydde sig om att huvudet tillhörande Frankrikes drottning snart skulle falla ned i en flätad korg. I tio sekunder är en människa medveten efter att huvudet skilts från hennes kropp av en giljotin. Vad tänkte hon på? När hon somnade in till vrålen och smädelserna. Är det så? Att vi bara är några få politiska beslut från ett eget terrorvälde? Det blinkande huset på andra sidan vägen. Det sitter sovande pelikaner uppe på taket. En stig täckt av nysnö lyser inne i barrskogen. Jesse Ventura gråter. Hans liv håller på att ebba ut. Han försökte men lyckades aldrig. Det stod en staty i vägen för honom. Nere på badstranden ligger männen från Pentagon i skuggan. De smörjer in sina bleka kroppar i fosfin. De ljuger om vägen dit. Varenda människa i världens historia har ljugit om vägen dit. De har svalt ned sina kroppsvätskor och talat osanning. Sanning finns bara i de där ögonblicken du aldrig förmår återge. Sanningen är alltid en lögn. Michael Shermer har med sig blommor och choklad och Oliver Stones avhuggna huvud. Han placerar allting borta vid den helgade platsen i skogen. Vid monumentet där hundra generationer av sniglar försökt klättra upp på monumentets topp. Jag förstår Raskolnikov nu. Jag förstår Ted Kaczynski. Jag förstår dem. På vägen till själens Leningrad. På pråmen som stävjar över Donau. De sitter på rad. De doppar sina kroppsdelar i vattnet och ropar på sina mödrar. När solnedgången kommer dyker de ner i det gråbruna vattnet och simmar tills de når ända fram. Det finns ingenting där. Bara en vacker hägring. En karusell med glittrande ljus och döda kvinnors vackraste leenden. Inga stigar av snö. Dödsriket är överbefolkat. Robespierre har nästan grävt sig genom tunnlarna och