Det är till Sonja som Raskolnikov bekänner sina brott. Den timida, helt igenom goda, bräckliga Sonja, som för att förhindra att familjen svälter ihjäl, prostituerar sig. Sonja skräms inte av Raskolnikovs brott. Tvärtom. När Raskolnikov bekänner att han mördat Lizaveta, Sonjas bästa vän, genom att klyva Lizavetas huvud med en yxa, ryggar hon måhända tillbaka ett kort ögonblick innan hon (reflexmässigt) ger Raskolnikov Lizavetas bibel. Därefter förlåter hon honom allt. Genast och villkorslöst. När Raskolnikov efter många om och men tillslut anger sig hos polisen följer Sonja honom till Sibirien och fångenskapen. Hon oroar sig för hans själ, står troget och väntar på att han ska besvara hennes (köttsliga såväl som andliga) kärlek. Något han (kanske) gör tillslut.
Det är mycket enkelt att läsa in Sonja som en symbol för en ren obefläckad kristendom (Sonja syndar eftersom det är det enda sättet för henne att kunna hjälpa andra, Raskolnikov å andra sidan syndar för att kunna hjälpa sig själv). Andligen är Raskolnikov död. Sonjas livsmening är att återbörda honom till det andliga livet. Det går nästan inte att läsa om Sonja utan att tolka henne som en symbol för kristendomen. En av Gud uppfylld helig Jean d´Arc-karaktär. Vladimir Nabokov avskydde Sonja.
Jag vet inte. Utan Sonja (och det hon symboliserar?) är Raskolinkov då dömd? Om han är det, dömd ändå, vad spelar i så fall Sonja och hennes rena religion för roll? Ingen alls? Skrev FD in Sonja som en symbol, eller som en mänsklig karaktär av kött och blod, någon vars handlingar vi inte kan låta bli att tolka symboliskt? Drabbas jag av den unga självuppoffrande kvinnan, eller förfasas jag av den huvudlösa frälsningsivern? Fördunklar symbolen Sonja människan Sonja eller är det tvärtom?
I Paris Review intervjuar George Plimpton Ernest Hemingway. GP: ”Kan du gå med på att det finns symbolism i dina romaner?” EH: ”Jag antar att det finns symboler i mina romaner, eftersom mina kritiker fortsätter att hitta dem. Jag tycker inte om att prata om mina romaner och bli utfrågad av dem-. Det är svårt nog att skriva böcker och berättelser utan att bli uppmanad att förklara dem också. Dessutom berövar det alla professionella ‘förklarare’ arbete. Om fem eller sex flera duktiga sådana kan fortsätta med sitt förklarande, varför skulle jag lägga mig i? Läs allting jag skriver för glädjen i att läsa det. Vad än du hittar kommer det att vara ett mått på vad du själv tog med in i läsandet.”
Tänker på Lidia i Nådens. På att hon råkar illa ut efter det att hon för första gången uttrycker själviska tankar och önskningar. Det skulle kanske kunna tolkas symboliskt och på sätt och vis kanske det också är det. Men den symbolismen, den plötsligt uppväckta profithungern och önskan att utnyttja de människor hon säger sig vilja kämpa för, har ingenting att göra med det fruktansvärda som därefter inträffar.
Skulle en fortsättning av ”Brott och Straff” vara intressant? Jag säger nej. Varför? Är det så att mitt nej reflekterar ett ointresse för Raskolnikov och Sonja som människor? Är de är för mycket symboler och därmed, för mig som läsare, ointressanta i ett längre perspektiv? Jag vet inte och det finner jag vara intressant.
detibrunnen 