Det var Martha Gellhorn som upptäckte Finca Vigia. Hon stod inte ut med att bo med Hemingway flera månader i stöten på hotell. Stod inte ut med springet, stojet, alla dessa människor som vällde ut och in i deras rum.
Det var med pengarna från ”For Whom The Bell Tools” som de köpte Fincan. De flyttade in våren 1940 och sen kom tystnaden. Hemingways tystnad. Men det är en tystnad det inte talas så mycket om. ”For Whom The Bell Tools” var Hemingways magnum opus. Hans mästerverk, hans storslagna farväl till romankonsten. Nu var det Marthas tur.
Enligt Hemingway var hon en bättre författare än han var, han ”satte ihop orden med möda, ett efter ett” medan Gellhorn enligt Hemingway ”gjorde allt han gjorde utan ansträngning men med ett precis lika bra resultat”. Från och med nu skulle Gellhorn vara författaren i familjen. Ernest skulle vara där för henne, som redaktör och stöd, men någon egen skönlitteratur hade han under det tidiga 40-talet inte någon som helst avsikt att skriva. Inte på överskådlig tid. Nu var det Gellhorns tur att trollbinda världen.
Gellhorn bytte förlag till Scriebners och fick Max Pierkins som redaktör. Förväntningarna började växa. Gellhorns tidigare verk (speciellt den profetiska antikrigsromanen ”A Stricken Field”) upphöjdes till stor konst. Det diskuterades Gellhorn i allt finare salonger. Ernest skötte det praktiska medan Gellhorn skrev som i feber och tidigt 1944 släpptes hennes tredje roman ”Liana” (länge det enda skönlitterära av Martha som översatts till svenska) och efter några febriga första veckor (av lysande recensioner och så mycket positiv press att det nästan var generande) föll romanen som en sten ner från försäljningslistorna.
Succén uteblev. Varför? Kanske var det romanens ramberättelse som skrämde bort läsarna? En bok om kärlek och rasmotsättningar på en liten karibisk ö var kanske inte ”spännande nog” för en i huvudsak vit läsarskara. Kanske var det bokens tragiska slut? Det var ett slut som var så tomt på hopp att en del läsare skrev osande brev till förlaget där de krävde ett annat och ”bättre” slut.
När ”Liana” genomgick sin pyspunka i den litterära världen befann sig Martha i England, redo att rapportera från den annalkande D-dagen. Hemingway befann sig i sitt alltmera kvävande mörker på Kuba. Han skrev ingenting förutom ilskna brev till sin ”bångstyriga” hustru (är du krigskorrespondent eller fru i min säng) och började dricka sprit så snart han slog upp ögonen. Han såg inte längre Gellhorn som författaren i familjen och Gellhorn såg sig inte längre som hans fru. Så här skrev hon i ett brev till en vän samma vår:
Det enda jag vill är att vara ensam. Jag kan inte hjälpa det. Jag vill vara mig själv, vara ensam och jag vill andas luften som en fri människa, jag vill leva, uppleva och se världen såsom den är.
Och det var precis så det blev. Gellhorn lämnade Hemingway och fortsatte skriva fantastiska böcker. Just ”Liana” är den som retrospektivt anses vara den sämsta (har exempelvis klart lägst betyg på Goodreads).
Det ska bli en fröjd att översätta allt av henne.
detibrunnen 