Pojken tog hennes hand. De skyndade sig genom ruinerna på väg mot Goliat. Varje gång de sprang förbi en bombgrop hoppade pojken ned och letade efter mera att äta. Han berättade historien om Zana, Goliats mor. Zana hade infångats i skogarna utanför Abkhazia, en liten by uppe i de georgiska bergen.
”Zana var så vild att de var tvungna att placera henne i en bur. Alla byborna tyckte att hon var skrämmande och mycket märklig. Hon hade rött hår som växte över hela kroppen och hade mer muskler än någon av männen i byn. Håret på hennes huvud hade samma färg men var mycket längre. I flera år bodde hon i buren och byborna kastade in mat till henne, rått kött som hon slet i stycken.”
En man från Gestapo sprang förbi dem. Mannens uniform var söndertrasad och ansiktet var uråldrigt och blodigt. Hans ögon var fästade på något långt bort, någonting bortanför Berlin, bortanför Elbe, Tyskland, Världen. Han såg dem inte, haltade så fort att han nästan sprang. Blod stänkte på hennes vita klänning, den som varit så vit när hon stegade in på banhof Berlin.
”Efter många år i buren hade hon lugnat ner sig så mycket att byborna släppte ut henne. Istället för att springa upp till bergen stannade hon kvar. Hon grävde ett hål i marken i utkanten av byn. Hon sov i hålet och lärde sig att hjälpa till med enklare sysslor hos Edgi Ganaba, traktens rikaste man. Några av byborna fortsatte att reta henne. Zana visade tänderna för dem och ibland fräste hon som ett djur, men hon var aldrig våldsam. Historierna om Zana spred sig ut över landet och snart började vetenskapsmännen att komma.”
detibrunnen 