Min treåriga skugga över asfalten.
Vinden i mitt blonda tjocka hår.
Träkojan uppe i skogen,
där vi gjorde det där fula,
det vi visste var fult men gjorde ändå.
Morgnarna på träningslägret i Kreta.
När vi sprang genom den stängda staden i Portugal.
Vi sprang så kraftfullt, så fort genom de tomma gatorna.
Betydelser.
Allt jag önskar att ge betydelser.
Allt som förångas i kosmos vill jag ge betydelser.
Harold Abrahams begravning strax efter min födelse.
Rimbauds sista yrande dagar.
Rimbauds syster.
Hennes fromma böner.
Rimbauds många år i Afrika.
Marthas hus på toppen av berget i Tanzania.
Den bruna påsen med lime som ligger på köksbordet.
Cancern i benet.
Förälskelsen i bröstet.
Ickeexistensen.
Tänk om döden inte är det jag trott
Tänk om den är som att sova.
Ett evighetslångt varande
förnimmelser och halvmedvetenhet.
Jag kliver upp i liftkorgen.
Kanske har jag VR-glasögonen på mig, kanske inte.
I liftkorgen står Graham Hancock och Alice Roberts.
De har varit ett par hela tiden.
Sedan tidernas begynnelse.
Sedan igår.
Liftkorgen har stått redo i trettio år
men har kanske inte rört sig en millimeter.
Graham har klivit in i liftkorgen varje morgon
längtansfullt berättat för alla om molnen i fjärran,
om berget som döljer sig bakom molnet,
om staden av guld som breder ut sig kring bergets sluttningar.
Alice Roberts gick in i liftkorgen av misstag säger hon
och hon blev kär i Graham av misstag.
När jag kliver in vill de bjuda mig på örtte, coca cola och ayahuasca.
De är ivriga,
vill berätta allt om berget,
om allt underbart som finns där,
om att de känner på sig att liftkorgen börjar sin färd mot berget snart
när som helst.
detibrunnen 