Pappa tar inte till höger när vi kommer fram till det snötäckta elljusspåret. Han springer istället rakt fram, in på stigen som slingrar sig uppför höjden som ligger dold av granskog. Jag ökar farten, ökar frekvensen. Annars har jag svårt att hänga med. Pappa är bättre än mig på att springa på snötäckta skogsstigar. Han är det eftersom hans tyngdpunkt ligger lägre än min, hans ben är kortare.
Skogen öppnar sig. Vi kommer ut på den långa grusvägen, den som fanns här långt innan motionsspåret gjorde det. Vi springer förbi den gamla kolmilan som kommunen drev med förlust under tio år. Några somrar låg det till och med ett litet café vid kolmilan. Caféet sålde pannkakor, något som kallades för kolbullar och bleka degklumpar barnen använde till pinnbröd. Kommunen slutade i tysthet med att driva kolmilan för två år sedan och när vi nu springer förbi är den svarta kolbottnen lika vit som allting annat.
Att kolmilan inte brinner, att den aldrig mer kommer att brinna, får mig att känna mig sorgsen, inse att en dörr till min barndom har bommat igen. Bilderna från gårdagen, minnesfragmenten från soffan, klibbigheten i halsen, handen på mitt lår, handen innanför min tröja, blandas med minnen av en knastrande eld, av tumvantar som håller i en pinne som böjs nedåt av tyngden från en grillkorv som balanserar över lågorna.
Efter en halvmil korsar vi spåret. En rovfågel skriker och under några hundra meter är det som om hela himlen bara består av rovfågeln och dess skrin. Vi fortsätter springa på grusvägen som långsamt viker västerut i en kilometerlång båge innan den vänder tvärt i en skarp vinkel in på en lite smalare grusväg som på den norra sidan kantas av avlövade björkar och ett gråbrunt åkerlandskap.
detibrunnen 