Den här essän handlar om hjärnans storlek. Och vad den kan tänkas betyda.
1913, i närheten av den lilla byn Boskop i Sydafrika, hittade två lantbrukare i färd med att gräva ett dike, delar av en förhistorisk människa, bland annat delar av en skalle. Skallen såg märkligt stor ut, det såg till och med de två lantbrukarna. Hur pass märkligt stor den 10 000 år gamla skallen verkligen (kanske) var hade de dock inte en aning om. Å andra sidan har de flesta av oss idag inte det heller. Kanske beror det på att benen från Boskop (möjligtvis) berättar en historia om oss som inte passar in (fast det kanske den visst gör). För många (om den är sann) hotar berättelsen att vända upp och ner på det mesta. Inte bara hur vi ska tolka vår förhistoria, utan även hur vi, i vår alltmer illuminerade samtid, ska förstå oss själva, det vi är idag.
Lantbrukarna tog de märkliga benen till Port Elizabeths naturhistoriska museum där de efter några år i institutionens benlådor nådde fram till S.H. Haughton, en av få utbildade paleontologer i Sydafrika vid denna tid. Haughton konstaterade att Boskop-skallen en gång inhyst en hjärna som var minst 25 % större än en genomsnittlig Homo sapiens-skalle av modernt snitt. Hur stort är det? Mycket stort. 25 % är exempelvis den genomsnittliga skillnaden i hjärnvolym mellan oss och Homo erectus.
Rörde sig detta om någon sorts abnorm person? Någon som led av hydrocephalus kanske? Paleantropologer återvände till fyndplatsen 100 mil söder om Port Elizabeth, till Zitzikanagrottorna vars mynningar blickade ut mot den Indiska oceanen. Bland dem fanns den sedermera så berömde Raymond Dart, upphittaren av Taung-barnet och namngivaren av dess sort (Australopithecus africanus). Dart var även mannen bakom teorin som postulerade att det var människans krigiska egenskaper som var motorn bakom den mänskliga evolutionen. Utan Darts teorier hade den inledande scenen i Stanley Kubriks 2001 A Space Odyssey helt säkert sett mycket annorlunda ut.
Snart hittades fler skallar. Och de hittades i samma geologiska lager som den ursprungliga Boskop-skallen. Dessutom uppvisade de samma egenskaper. Teorin om att den ursprungliga Boskop-skallen som sa att denna var en medicinsk abnormitet kunde därmed avskrivas. Upptäckten var reell. Den var svår att förstå.
De nya skallfynden visade, förutom på en volym på mellan 1700 och 2000 cm3, även på något annat. Homo capensis (det namn Robert Broom gav fynden i sin beskrivning av dem 1918 och det namn jag ämnar använda på dem i denna essä, trots att jag i och med detta förfarande bryter mot all gängse vetenskaplig kutym: på 70-talet avskrevs teorin om att fynden i Zitzikana rörde sig om en ny art) hade små, barnsliga ansikten.
Detta är inte obekant utan något som kännetecknar även oss. Vi behåller många av våra barnsliga drag som vuxna. Det gör oss unika i djurvärlden. Skallformen gos en nyfödd Sapiens liknar en nyfödd schimpans. Som vuxna är skillnaden dramatisk. Vi behåller nära nog skallformen vi föddes med, schimpanser och andra stora människoapor gör det inte. Det var denna egenskap som var än mer tydlig hos Capensis-fynden. Hos en modern människa tar ansiktet upp ungefär en tredjedel av skallens storlek. Hos Capensis var den siffran en femtedel. Det var som om framtidens människor, människor med en större hjärna, större ögon, mindre tänder och barnsligare utseende, hade rest tillbaka i tiden och levt i södra Afrika för 10 000 år sedan.
Om vi tycker detta verkar konstigt, så är det ingenting mot hur märkligt detta tedde sig för forskare som pysslade med människans förhistoria på 1920-talet. För dem var skallarna från Boskop som fyrkantiga cirklar. Något som helt enkelt inte var möjligt.
Det handlade om evolutionens riktning.
Vi har alla sett dem. Alla dessa raka linjer som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och sedan via alltmera upprätta silhuetter slutar i en helt upprätt och modern människa. Under lång tid, ändå in på 1990-talet, representerades evolutionens slutpunkt oftast av en man, gärna en vit skäggig vetenskapsman med en spade nonchalant slängd över axeln.
Vår förhistoria, från bakterie till Billie Eilish, var en berättelse om en stadig och progressiv vandring uppåt i livets scala naturae. Ergo: varje ny generation var utan undantag mera komplex, mera intelligent, mera mänsklig än den föregående. Än idag är denna tolkning av vårt förflutna oemotståndlig för många. Den känns helt enkelt intuitivt rätt. Den känns bra. Livets historia hade redan från början en utstakad riktning. Slutmålet, självaste guldskatten vid regnbågens slut, var vi – Homo sapiens, den visa människan.
Evolutionen var ett jäsande slutet system. Ett slags självspelande piano. Varje ny årmiljon som lades till nästa var ytterligare ett försiktigt pinnhål uppför berget där vi, livets slutpunkt och fullbordan, väntade. Det gällde givetvis allt liv på jorden.
Nu gick startskottet för jakten på mellanformerna. Konsensus inom evolutionsbiologin menade att eftersom evolutionen jobbade gradvis och långsamt med allt liv så förväntades en återspegling av detta i de fossila lagren. Fossiliserade livsformer som påvisade hur en art långsamt och gradvis gick över i en annan. Någon gång nere i djuptiden fanns en varelse som var lika mycket reptil som den var fågel. Någon gång var vi precis lika mycket apa som människa. Jakten på den felande länken var igång.
Synen på evolutionen som enkom en gradvis affär (en syn vars rötter inte bara ska sökas hos Darwin utan ännu djupare hos Darwins vän och mentor, Charles Lyell, den moderna geologins fader) var den absolut förhärskande ända till långt in på 1980-talet. Det var det rådande paradigmet. Evolutionen arbetade långsamt, den hade en riktning och den riktningen var ”framåt”. Den ledde till oss.
En förhistorisk människotyp av den sort som Capensis verkade vara, alltså en utdöd människotyp, kanske till och med art, som skulle kunna tolkas som ”ännu mera mänsklig än oss” (större hjärna, barnsligare ansiktsdrag som vuxen, kanske till och med intelligentare), var helt enkelt inte möjlig. Vi var ju evolutionens slutpunkt. Människorna från Boskop var inte något nytt. Det mest spännande med dem var att de kanske var förfäder till det moderna Khoisan-folket. Hjärnornas storlek var statistiska anomalier. Fynden från Boskop betydde ingenting.
In på scenen träder Stephen Jay Gould och Niles Eldridge och teorin om den punkterade jämvikten.
Om jag någon gång i mitt liv upplevt något som skulle kunna liknas vid ett arkimediskt bad (Heureka!), eller möjligen en fotvandring i Cascadesbergen á la Francis Collins (chefen för National Human Genome Research Institute – de första att kartlägga hela det mänskliga genomet – som på en fotvandring såg ett vattenfall där det strömmande vattnet frusit i tre delar och morgonen efter bekände sig till kristendomen) är det nog när jag läste boken Livet är underbart av Stephen Jay Gould.
Jag läste Livet är underbart när jag som tolvåring hittade den av en slump på Söderhamns stadsbibliotek. Det var en så omvälvande läsupplevelse att jag minns hur jag, när jag slog ihop bokens pärmar och gick ut på den tomma Köpmangatan, såg upp i alnarnas sensommargröna lövkronor och visste att jag alltid skulle minnas hur jag kände mig precis då. Hur kylig vinden kändes, hur snabbt mitt hjärta slog. Hur de nya tankarna brände i huvudet.
Som alla andra barn var jag en dinosauriefantast, men för min del gick dinosaurieperioden aldrig riktigt över (ännu idag läser jag allt nytt och spännande som kommer ut). I ett parallellt universum åkte jag som 17-åring iväg till Marocko och letade fossiler. Något jag blev erbjuden att göra men tackade nej till och som nu, långt i efterhand, representerar ett av alla dessa många alternativa jag som aldrig blev. Mitt liv blev inte en rak linje, något som började i barndomens halvmedvetna rotsystem och som en dag kommer att sluta uppe i den bitterljuva trädkronans svalka.
Livet är underbart skvallrade om, ett om än inte fullbordat så i alla fall inlett, paradigmskifte när det gällde vetenskapens tolkning av hur livet utvecklats på jorden. Med utgångspunkt i det som inträffade i Kambrium (den kambriska explosionen av liv – nya släkten, nya familjer, nya fylum – som idag brukar benämnas Big Birth) slog Gould fast att evolutionen inte alls alltid – eller bara – skedde gradvis. Mycket oftare skedde evolutionen i plötsliga språng. Snabba episoder följda av långa perioder av obruten jämvikt. Katalysatorn var inte bara tid, naturligt urval, slumpvisa mutationer och en med tiden tilltagande och närapå förutbestämd självförstärkande komplexitet, en långsam dans där livet lärde sig dansa ett allt mer avancerat danssteg i taget. Motorn i livets historia var katastrofer, plötsliga händelser, episoder som förde arter gång på gång till utrotningens gräns. Livets historia var en historia om plötslig död och nya arter som kom och gick. Livets historia var en berättelse om avancerade danssteg som dansades en gång och sedan föll i glömska.
Jokrarna i leken är många.
Kontinenter glider ifrån varandra eller kollididerar. Nya predatorer utvecklas. Klimatkatastrofer slår ner utan förvarning. En liten förändring i atmosfärens sammansättning får en del skogar att växa upp, andra att dö. Öknar flammar upp och breder ut sig. Kustlinjer översvämmas. Istider kommer och går. Dessa är bara några exempel på vad som kan trigga plötsliga mutationer. Sådant som snabbt kan få fäste i en population. Bli någonting nytt. Och det snabbt.
Nya arter var inte delar av samma vilsamt flytande flod, snarare var de som de fräsande bubblorna i ett nyss uppslaget glas med champagne. Denna nya syn på evolutionen (och vad som triggar den) var långt ifrån bilden av det livets träd som så länge fått illustrera den. Om den kunde liknas vid något var det snarare vid en vildvuxen buske. Spretiga buskar omgivna av vidsträckta vindpinade slätter.
Idag vet vi att vår närmaste förhistoria (tiden från då vi och schimpansen delade förfader och fram till nu) inte bara består av en rak linje alltmer människolika, allt mindre schimpanslika, varelser. Gå bara 100 000 år tillbaka i tiden. Då fanns det minst 6 olika människoarter på jorden. En av dessa (eller två, beroende på hur länge Homo naledi existerade) hade en lika liten hjärna som vår och schimpansens sista gemensamma förfader. Att leta efter en felande länk är meningslöst. Alla arter som existerar är både slutpunkt och början.
I det växande tomrummet som uppstod när jakten på den felande länkens i viss mån blåstes av inträdde istället en växande, vetenskaplig såväl som känslomässig, förståelse om att det vi är idag inte alls representerar någon slutpunkt i evolutionen. Detta var en insikt som satte gamla sanningar i nya ljus. En del paleontologer, arkeologer och neurologer började återigen intressera sig för de märkliga fynden från Boskop. Den paleoantropologiska konsensuskolossens visare darrade till. Visaren gjorde ansats till att på nytt peka mot gamla frågor såväl som gamla svar. Frågor som Raymond Dart och Robert Broom ställde och svar de sedan formulerade.
Boken Big Brain (2009) av neurologerna Gary Lynch och Richard Granger tog vid där Broom slutade. Den första tolkningen, hävdade Lynch och Granger, av Boskop-fynden var den rätta. Här hade vi att göra med en utdöd människotyp, kanske till och med en forntida idag utdöd människoart, som var ”mera människa” än vi själva var.
De stora skallarna betydde att det rörde sig om intelligentare människor. Lynch och Granger räknade ut att Boskop-skallarna kom från en sorts människa där den förväntade intelligenskvoten (den genomsnittliga) var mer än 140.
Detta var nog dock att ta i lite för mycket.
Många drog i nödbromsen efter att ha läst Big Brain. Paleoantropologen John Hawkes formulerade en svidande kritik i sin recension av boken i Discover magazine. Det fanns, hävdade Hawkes, inga solida bevis som backade upp Lynch och Grangers påståenden. Lynch och Grangers ”antaganden” om vad en i medeltal 25 % större hjärna i en population innebar i form av ökad intelligens var skott i mörkret. Hawkes godtog inte ens att det förelåg bevis om att en sådan storhjärnad population, det som den nygamla tolkningen av Boskop-fynden postulerade, överhuvudtaget existerat. Sådana antaganden utifrån skallars fysiska karakteristika var inte bara felaktiga, de till och med förde tankarna till gammal unken rasteori.
Plötsligt finner jag mig vara i ett dilemma. En strid mellan två välbekanta falanger i den mänskliga naturen rasar inuti mig. På ena sidan av mig finns den fantastiska, i viss mån romantiska, tolkningen av Boskop-fynden. På den andra finns en annan, betydligt mer återhållsam. Det som får mig att tänka vidare i den fantastiska tolkningens riktning är den punkterade jämvikten. Vissheten om att när ett kognitivt språng väl hos en art sker så kommer det att vara i just ett språng. Dagen då vi som art tar ett kognitivt jättesteg (om vi nu alltså inte redan gjort det) kommer med stor sannolikhet att röra sig om en episod då en population isoleras från resten av världen och vilande på en existentiell knivsegg gör ett evolutionärt språng. Följt av en obruten jämvikt.
Det har hänt tidigare.
Det hände i östra Afrika för två miljoner år sedan i och med uppkomsten av Homo erectus. Det hände i östra Afrika för 700 000 år sedan i och med uppkomsten av Homo heidelbergensis. Det hände i Europa för 350 000 i och med uppkomsten av Homo neanderthalensis (som även dem verkar ha haft större hjärnor än oss i genomsnitt). Det hände någonstans i Afrika för 200 000 år sedan i och med uppkomsten av Homo sapiens.
Punkterad jämvikt, plötsliga språng, följda av en obruten lång platåfas. Snabb evolution, därefter långa tidsrymder av stabilitet. En art blir till en annan.
Det har hänt förut.
Och det kanske hände Sapiens i södra Afrika i och med att slutet av den senaste istiden. Den senaste istidens slut innebar en katastrof för många arter och inget fungerar som sagt bättre som evolutionär katalysator än katastrofer. Utan katastrofer skulle vi inte finnas (det är verkligen så, men det är en annan historia.)
Låt oss i ett tankeexperiment anta att det var just så det var.
Capensis-fynden representerar verkligen en utdöd population människor med signifikant större hjärna än oss, och därmed även högre intelligens. Dessa människor bebodde delar av södra Afrika i förhistorisk tid och dog sedan ut.
Det senaste kognitiva språnget i familjen Hominidae blev med andra ord, efter en lovande start, till ett språng ut i glömskan. Innan du skakar på huvudet åt detta betänk att det är samma glömska, samma mörker, som vi alla, både som individer och som art, med största säkerhet är på väg till.
Människorna från Boskop är inte här nu. Capensis ersattes av andra människor med mindre hjärnor. De ersattes av sina förfäder, av oss, Homo sapiens. Skillnaden i hjärnvolym mellan erectus och sapiens och sapiens och capensis är likartad. Enligt Lynch och Granger innebar detta språng gällande hjärnans storlek att frontalloben hos Capensis i genomsnitt var 53 % större än hos Sapiens. Alltså en skillnad som var lika stor (kanske) som den mellan oss och erectus.
Vad betydde detta?
Frontalloben är viktig för hjärnans mest komplexa kognitiva förmågor. Det är här hjärnan avkodar våra sinnesintryck. Det är här vi tolkar världen, förstår den. Det är i frontalloben vi sätter samman händelsekedjor och sedan planerar, beslutar, utifrån den avkodade informationen, hur vi ska göra i framtiden. Vad skulle en så pass mycket större frontallob innebära? Låt oss fantisera lite om detta. Om vad en högre genomsnittlig intelligens skulle innebära.
Tänk dig att du promenerar på en för dig välkänd plats, låt säga Götgatsbacken på söder i Stockholm (Lynch och Granger väljer en gata i Paris, men där har jag aldrig varit). Vad minns du när du tänker tillbaka? Säkert skyltarna ovanför butikerna, uteserveringarna, gatumusikanten i hörnet Götgatan och Mariagränd, Globens silhuett som tornar upp sig långt därframme, rakt söderut. En genomsnittlig människa av Capensis-typ skulle såklart också minnas allt detta. Dessutom mycket mer därtill. En Capensis-människa skulle ha tydliga minnen av vilken musik som strömmade ut från respektive restaurang, vad varje unik fotgängare pratade om, vad som skymtade i samtliga fönster ovanför ölhaket Hirschenkeller.
En högre intelligens innebär att det blir enklarare att processa mer information. Det blir lättare att tolka världen och därmed förutse vad som ska hända med den. Både i närtid med den egna organismen och i världen i stort. Kanske kunde Capensis tänka tillbaka inte bara på ett minne i taget, utan flera samtidigt. Hålla igång flera tanketrådar och resonemang. Medan vi är begränsade till en enda kanal när vi processar information hade Capensis kanske tillgång till en slags mental split screen.
Det låter som en population av Nietzscheianska övermänniskor. Varför dog de i så fall ut? Hur förklara att det är vi och inte dem som i skrivande stund håller på att fylla atmosfären med växthusgaser? Det går kanske, enligt Lynch och Granger. Ett än mer komplext intellekt än vårt är kanske behäftat med ett pris?
Vad för pris?
Enligt Lynch och Granger ledde den stora hjärnan till att människorna från Boskop i genomsnitt var betydligt mera introspektiva och självreflekterande än sina förfäder. De var försiktigare, mera eftertänksamma. En högre intelligens innebar kanske, förutom en bättre förmåga att sortera tankar, processa information och avkoda världen, även att ha tillgång till så häpnadsväckande insikter om saker och ting att Capensis stannade, närmast frös fast, inuti sin mentala värld. Capensis-människan blev ett folk av drömmare. Ett slags människor med ett inre mentalt universum som låg långt bortom något vi överhuvudtaget kan föreställa oss. Hur såg en sådan människa på oss?
Capensis samexisterade med våra direkta förfäder. Kanske såg de på oss såsom vi ser på Homo erectus nu? Som någonting uråldrig och primitivt.
De försvann och vi är kvar. Hur kommer det sig? Varför utmanövrerade de oss inte? Varför spred de sig inte över jorden? För att de kanske inte ville.
Kanske försvann Capensis just på grund av sin förmåga att tänka djupare och längre än vi kan. Kanske försvann de eftersom de var fångade i sin förmåga att se klart. Se längre. Se och förstå konsekvenser. Där vi, när vi planerar framtiden, ser några få spännande korsningar med halvt upplysta vägar som leder in i ett mörker vi tolkar som både skrämmande och lovande, såg kanske Capensis, på grund av sin högre intelligens, en myriad av vägar som samtliga ledde till … till vadå? Ett upplyst intet? Där vi idag ser en illusion av fri vilja såg Capensis någonting annat.
En annan förklaring till att de försvann och inte vi är kanske att den eftertänksamhet som en högre intelligens innebar kanske inte var en direkt fördel när det gällde att överleva för 10 000 år sedan. Det kognitiva språnget skedde för tidigt. Om det skett senare hade historien om släktet Homo ha sett annorlunda ut. Capensis kanske hade nått långt utanför solsystemet nu, eller så hade de aldrig byggt några rymdfarkoster och det av anledningar vi bara kan låtsas förstå.
Dödade vi dem? Kanske. Men troligtvis var deras försvinnande någonting annat. En gradvis historia. Det kanske räckte med att de stora skallarna ledde till att signifikant färre överlevde födseln. Kanske beblandade sig capensis med de omliggande sapiens-populationerna. Precis som vi gjorde med neanderthalensis i Europa, med Denisova-människan och erectus i Asien, samt en ännu okänd människotyp i Västafrika. Kanske finns några få Capensis-gener kvar i Sydafrika, om inte där så i någon annan isolerad population.
Finns det någon lärdom att dra av denna historia (om den nu ens är sann?).
Jag tror det. På samma sätt som Capensis-människan stod som förstummad inför sin komplexa inre och yttre värld står det eftertänksamma, det problematiserande och komplexa i oss vapenlöst inför det som händer mitt framför våra ögon. Till det som flimrar förbi på våra skärmar. I en allt snabbare värld premieras för det mesta den snabbtänkte, den som skriker högst, den som har lätt att generalisera, polarisera, se saker i svart och vitt. Allt oftare tycks den eller det som lyckats bäst i vår tid vara den eller det som äger en närmast psykopatisk förmåga när det gäller att utnyttja saker till sin egen fördel, till sin egen personliga vinning.
Politik är alltmer liktydigt med korta svartvita slagord. Partier anlitar konsultfirmor för att få svar på vad de ska säga för att få största möjliga utdelning i form av uppsving i opinionen. De långa komplexa trådarna, de komplicerade frågeställningarna, de långa samtalen har fått ge vika för det snabba, till det som omedelbart leder till resultat.
Dissonansen är hjärtskärande.
Vi lever i det minsta motståndets tidsålder. Och det viktiga i det minsta motståndets tidsålder är individen, det som väntar imorgon, inte det som händer om femtio år. Detta samtidigt som den pågående klimatkrisen (när jag skriver detta har IPCC precis släppt den första delen av sin sjätte rapport) uppmanar oss till att tänka längre. Till nästa generation och bortom.
Detta kortsiktiga tänkande, det som kanske var det som gjorde att vi konkurerade ut mycket intelligentare människor än oss själva, kan mycket väl bli det som leder till vår egen död.
Detta kan historien om skallarna från Boskop lära oss. Oavsett om den är sann eller inte.
detibrunnen 