05:28

Kan det vara så? Att en händelse i barndomens djupbrunn mognar i dig i trettio år innan du överhuvudtaget kan förstå, eller ens veta, vad som egentligen hände dig? Se det dina barnögon inte såg? Blicken du fick landar tillslut i dig. Ögonen som såg dig. Döda sedan längre. Slammer mellan tågvagnarna. Ormen nere på spåret. Det vandrar en björn i skogens mörker. Du känner kvistarna och blåbärsriset böjas under björnens tassar. Allt blir till betydelser. Till slut. Snöflingan som landade och smälte bort på din hand. Båtvisslan som tjöt nere i vinterhamnen. Den skallige bartendern i det svartröda pulserande ljuset i den där baren i Barcelona. Grishuvudet vi köpte på marknaden och grävde ned i sanden. Trynet vänt mot havet, mot jordens krökning. Hjärtat utskuret och sålt. Biljardbordet i nattmörkret. Tiden är inte längre ett löfte. Tiden är ett hot. Måste förstå innan det är försent. Måste hinna fram till gläntorna. Riktningen är okänd. Platsen likaså. Ibland ser jag gläntorna. I blixtbelysning. Ett ögonblick eller två. När jag stiger av bussen och ser stjärnhimlen ser jag gläntorna. När jag läser en mening som är sann. Som jag tror är sann. Något jag kan lägga i påsen som tyngs ned av de klara stunderna, av de blixtbelysta sekunderna av svar, ögonblick då pendeln saktar in, nästan stannar inför din blick. Jag kan förstå att jag inte förstår det jag till synes förstår och när jag förstår detta förstår jag att det jag förstår just nu är något annat än det jag kommer förstå nästa gång. Floden tycks ha många riktningar. Men jag anar att den bara har en.