Jag läste ut ”Obehaget om kvällarna” av Marieke Lucas Rijnevald i morse.
SPOILER ALERT
I den sista scenen lägger sig berättarjaget, Jas, i en frysbox. Hon är tolv år och detta, att lägga sig ned och dö i en frysbox, les grand finale, är slutpunkten i en utdragen hämnd på sig själv. Jas är övertygad om att hon är den som orsakat sin brors död (och därmed i förlängningen hela familjens sönderfall).
När jag slår ihop pärmarna känner jag mig irriterad. Det känns inte som om jag precis har läst den redogörelse för en ödsligt ensam tolvårig flickas allt snävare virveldans ner i galenskap jag blivit lovad. Det känns snarare som om jag läst ett klipp-och-klistra-symboler-överallt-verk av en skitnödig tjugofemåring med illa dolda finkulturambitioner. Det känns fake.
Det är så mycket som tynger boken bort från barnet, in i en upplyst litterär salong där någon mycket beläst (och mycket ”rätt”) person står vid ”det äkta lidandets” ymnighetshorn och med tindrande ögon glupskt lapar i sig all incest, våldtäkt, fundamentalistisk religion, djurmisshandel, allt sexuellt utnyttjande, och alla dessa fingrar som ideligen förs upp i rövhålen på flickor och nötkreatur. Rijnevalds debut är stor konst. Det fattar alla som fattar något.
Författaren (som verkligen kan skriva) har helt uppenbart skrivit en historia för den höglitterära världen att älska. Det är mycket nedslående. Karaktärerna känns som allegoriska rollfigurer i en medeltida moralitet med inslag av traumaporr. Àgota Kristófs trilogi om barndomens obarmhärtighet träffar dig med ett knytnävsslag du aldrig glömmer, Lucas Rijnevalds dito känns som att bli slickad av en kall tunga i nacken.
Jag vill lära känna Jas. Jag ville känna hennes tankar, hennes sorg och panik, hennes desperation. Men det gör jag aldrig. Författaren står i vägen och kanske gör hon det för att de (Jas och författaren) är en och samma. Men, om det är så, då står i sådana fall författaren i vägen för sig själv.
detibrunnen 