. I have done it again
One year in every ten
I manage it
Varje gång jag läser denna dikt slår det mig att det är som om jag läste en blandning av Emily Dickinson och Charles Bukowoski.
I am only thirty
And like the cat I have nine times to die
Efter det andra glaset vin tycker jag ofta att det är dags att lyssna på när Sylvia Plath läser Lady Lazarus. Jag upptäcker alltid någonting nytt i detta vackra och oroande självmordspalats. Jag behöver aldrig ens leta.
The first time was an accident
Där. Orden rör sig, sträcker sig mot det slutgiltiga. Det oundvikliga. Och sen, slaget i mitt ansikte:
Bright as a nazi lampshade
Självmordet. Lampskärmarna av judisk människohud. Idén. Bilden. Tillsammans bränner de ner något till grunden. Du vet precis vad.
What a milion filaments.
The peanut-crunching crowd
Shoves in to see.
Utanför diktens idé pågår livet, innanför dikten finns självmordet.
My face a featureless
Fine Jew linen
…
The nose, the eyepits, the full set of teath.
Bilderna vältrar sig, slipper nästan undan, byter skepnad. Jag läser om gång på gång. Varför? För att jag går vilse i dikten. Varje gång.
Jag går vilse när jag försöker förstå. Vad betyder bilderna? Hur förhåller sig bilderna till diktens idé? Varför valde Plath just den bilden? Vad fan är det som händer i mig.
Titeln säger någonting annat. Titeln är en ironisk blinkning. Titeln är svart humor. Lady Lazarus. En judisk kvinna som gång på gång uppstår från de döda. Det som juden Jesus också gjorde. Men bara en gång.
Herr God, Herr Lucifer
Beware
Beware
Out of the ash
I rise with my red hair
And I eat men like air
Nöjd så? Inte? Nå, läs den igen då.
detibrunnen 