04:20

Vad tänkte vi. När vi höga på E kröp ut i natten på alla fyra och ryckte ut kommunens planterade växter. Vi tänkte inte på stjärnorna uppe på himlen. På alla miljardär världar vända åt vårat håll. Vi tänkte inte på Oriana Fellaci som framför Khomeini tog av sig sin huvudduk och kallade Khomeini för despot. Vi tänkte inte på Martha Gellhorn som la sig ner på sin nybäddade säng med en cyanidkapsel mellan tänderna. Vi tänkte inte på pojken som började gråta när han tappade sin leksak på marken, några steg innan gaskammaren i Auschwitz. Oates fotspår i snön. Amelia Earharts knastrande sista radiosändning färdas bort med ljusets hastighet. Den långa natten i Afar då Don Johanson spelade Lucy in The Sky With Diamonds om och om igen. Sofie Scholls sista steg fram till giljotinen. Telefonen som inte ringde. Brevet som aldrig kom. Sprutan i armen. Skrattet i natten. Kyssen på pannan. Cigaretten när kriget var över. Det där som vi alla kanske ägde nyss, det som var heligt, okränkbart, oersättligt. Jag vet inte vad det var, jag vet bara att jag kunde ha förvärvat det. Jag är människa. Jag kan känna de som inte längre är. De tindrar inuti mig som ljusblixtar i snön. Men den där natten är borta ur mitt huvud. Jag ser våra krypande gestalter. Jag ser oss. Vi är som skuggor i en stumfilm som spelas upp för snabbt. Vi är där, men våra tankar är tomma.