När ett gammalt hus i Tierp renoverades i somras hittades skelettet från ett litet barn. Det lilla barnet låg i en låda av näver invirad i en filt. Efter analys med kol 14-metoden konstaterades att barnet levde någon gång mellan slutet av 1700-talet och slutet av 1800-talet.
Barnet var mellan ett och två år när det dog. Samtidigt som detta barn dog födde en grönlandsval en kalv. När lådan öppnades dog denna val efter ett långt liv. Grönlandsvalar kan bli mer än tvåhundra år gamla.
Lyssnade till Sam Harris på vägen hem från kontoret igår. Harris pratade om en undersökning om döden han gjort på Twitter. Han frågade följare och annat löst folk hur ofta de tänker på döden. (40 000 svarade på undersökningen).
De allra flesta tänker nästan aldrig på döden. Nästan 40 % tänker bara på döden någon gång i månaden eller så. Ett fåtal, mindre än tio procent, tänker på döden flera gånger varje dag.
Jag sparkade några gånger i en lövhög och konstaterade att jag tillhör den sistnämnda kategorin. Icke-existensen är ständigt närvarande i mina tankar. Liksom vetskapen om att när jag är borta så kan någon levande läsa dessa ord, kanske med vetskap om att jag inte finns mera.
Jag vet precis hur det kommer att kännas. Det kommer att kännas som när jag ser på ett fotografi av en leende Carl Sagan, som när jag lyssnar på ett samtal på ett bibliotek mellan Allan Ginsberg och Neil Cassady, som när jag sluter mina ögon och känner vinden i barnets hår när det var levande och ännu inte påbörjat sina sekel av ickeexistens inuti lådans mörker.
Existensen är vacker. Varje ögonblick lika flyktigt som en snöflinga. Varje sensation inuti dig en glimrande hägring. Alla har varit, eller är, lika levande som du nu.
detibrunnen 