Jag ska åka tåg igen idag. Om de bara visste hur mycket tåg jag har åkt, hur mycket snö som blåst mig rakt in i ansiktet på perrongerna, hur ensam jag alltid kände mig precis efter vi hade en spelning med Tourettes. Hur jag låg i den nedkylda lägenheten och lyssnade till en debatt mellan bröderna Hitchens och till knäppandet av kattklor mot det frusna golvet. De snötyngda kapporna på Björkås pizzeria när elförsörjningen slogs ut. Det fallfärdiga värdshuset på Rummarö. Längderna jag simmade på Gustavsvik sommaren 2010. De två ölen i helig ensamhet på den röda baren i Berlin. De bruna fimparna på gatan. Magdalena Goebbels barn. Hennes stackars jävla barn.
Jag ska åka tåg igen idag. Läsa klart Gurnah och stiga ner på Vingåkers perrong. Birger Schlaug och Göran Greider-perrongen. Jag tyckte mycket om Schlaugs syrliga kommentarer till Per Bolunds huvudlösa entusiasm angående elektrifierade motorbåtar. Den klämkäcka ekomodernism som med bindel framför blicken och tummarna rakt upp i rövhålet försöker upprätthålla kortsiktighetens tillväxthyllande evangelium.
What a feeling, liksom.
detibrunnen 