En dag

Igår hade jag den här veckans enda lediga dag. Gick upp 04.30. Läste ut ”Den sista gåvan” av Abdulrazak Gurnah.

Det var en bitvis glimrande roman. Avsnitten om Abbas och Maryams liv är den sortens litteratur som karvar kanaler i dig, både under läsningen och efter. Nog det bästa skönlitterära om den moderna rasismens mekanismer jag någonsin läst.

Drack kaffe, gav kattorna mat och började läsa ”Väggarna har ögon” av Walter Ljungqvist.

Väckte Frasse tidigt. Vi gjorde klart läxan och allt annat innan vi spelade Fifa 22. Vi spelade två matcher, jag förlorade med 3-1 och 5-0.

Efter lämning på Djurö åkte jag buss ner till kontoret och jobbade lite. Skrev färdigt baksidestexten till ”Hymn för Hulda Veström”, och sålde in lite böcker (ganska många!).

Åt en torftig lunch och tog en promenad hemåt genom skogen. Lyssnade på Matt Dillahunty. Har nästan en Matt Dillahunty-period igen. Senast jag hade en Matt Dillahunty-period var på den tiden Frasse sov middag i barnvagnar.

Lämnade datorn hemma och tog bussen in till stan. Lyssnade på en ilsken youtuber som med tjock röst slet filmen ”The last Skywalker” i stycken.

På stadsbiblioteket var rotundan stängd. Alla romaner doldes bakom någon sorts vita halvväggar. inga bibliotekarier syntes till. Fick en bild av att bibliotekarierna satt axel mot axel i trånga katakomber nere i magasinet och blinkade i mörkret.

Började läsa och lånade även Dee Browns bok ”Månaden när hjorten fäller sina horn”, om Red Clouds synnerligen framgångsrika inledning av sitt krig i Black Hills 1866.

Promenerade till Sturehof. Drack en Daiquiri och läste, för säkert tionde gången, om Martha Gellhorns självmord i Caroline Mooreheads biografi om henne.

Satt på uteserveringen. En gänglig man i rosa kostym och med ett munskydd med leende-mun-motiv stannade till fem meter framför mig. Våra blickar möttes.

Jag tänkte en stund på vänskapskorruption. Att korruptionen i Sverige är institutionaliserad och därmed inte alls är olaglig. I scratch your back and you scratch mine.

Promenerade till Zita och såg ”I väntan på Jan Myrdals död” som var precis som jag trodde att den skulle vara, förutom att Lasse Diding verkar vara en bra mycket mera komplex och rolig person än jag har trott. Jag vill träffa honom! Scenerna i slutet på en mycket åldrad Jan Myrdal var hjärtslitande, och kanske lite onödiga.

Åkte buss hem. Frasse låg på rygg i vardagsrummet och kollade youtube-klipp. Åsa satt i soffan och korrekturläste korrekturen av ”Hymn för Hulda Veström”.

Kattorna tittade anklagande på mig medan jag borstade tänderna. Sömnen kom.