1997

Efter ett fem timmar långt samtal på Hälls av den sort man aldrig minns med människor jag idag inte kommer ihåg, ens till utseendet, träffade jag Fernando Naranja för första gången. Naranja låg ensam på gräset i slottsparken i halvt upprätt ställning. Trots att det var mitt på dagen och solen brände hett låg Naranja så långt ifrån skuggan han bara kunde, beslöjad av ett gråbrunt moln som hade sin härkomst i de cigariller han ständigt rökte. Bredvid Naranja låg ett slitet exemplar av ”On the Road” av Jack Kerouac. Jag fick direkt intrycket att Naranja just läst ut boken och med feberaktig blick sökte efter någon, allra helst Dean Moriarty men mest vem som helst, som han kunde påbörja sin resa till ett smutsigt hotellrum i Denver med. Synen av Naranja överraskade mig, den gjorde mig till och med förtjust. Hans uppenbara törst att göra något, hans nyfunna lycka över att vara vid liv, var uppfriskande. Med en otänd cigarett i handen, som en liten dirigentpinne, gick jag lugnt och överraskande klar i hjärnan fram till Naranja som genast, när han förstod att jag var kontaktsökande, exploderade i ett sydeuropeiskt leende. Vad händer, ropade Naranja, vad händer ikväll? Jag tände min cigarett och föreslog några öl på Tyras pasta varpå Naranja med ett uttryck som tycktes säga att jag gett honom nycklarna till både himlen och helvetet, grabbade tag i Jack Kerouac, sprang upp, vacklade till som en drucken (för ett ögonblick såg det ut som om Naranja tänkte ta min hand) och skrattade högt. Han pekade med den rykande cigarillen på en mörkhårig skönhet som spatserade runt i skuggan nere vid vattnet och fräste något otydbart jag inte visste hur jag skulle tolka och därför struntade i att göra det. Naranja gick därefter med snabba steg mot biografen Roxy. När han stod vid de glänsande glasdörrarna som ledde in till biografen stannade han upp, vände sig halvt om och ropade are you with me, bastards? Jag förstod såklart att Naranja ropade detta till mig men framförallt förstod jag att han ropade detta till allting annat, till sig själv, sina föräldrar och släktingar, till både döda och levande författare och rockmusiker, till hela den förbannade tillvaron.