04:59

Limeskalen ligger på asfalten. Frosten glittrar uppe på de rakade hjässorna. De går i raka led mot statyerna i viken, halvt dränkta i det stigande havet. Bakom åskan sjunger Ella Fitzgerald Strange fruit. Jag ser rätt in i hjortögonen och gör en rörelse som om jag ska tända en cigarett. Det var fint därute på Sveavägen, när vi stapplade in i ljuset på 7-eleven och tänkte på grodorna som i gryningen flydde över grusvägen. Eldskenet som värmde. Händerna uppe på den tibetanska högplatån. Myrsloken på Paris gator. Den rika kvinnan som ligger i Marie-Antoinettes säng på Ritz och inte kan somna. Ingen stannar i korridorerna. Ingen hör henne gråta. För tjugo år sedan hörde alla henne skratta. Det är långt till Place de la Concorde. Där dog mänskligheten, eller föddes, eller upprätthölls, eller slarvades bort, eller tystades ner, eller blev något som hade ett löfte i sig, eller ett onämnbart hot. Marie-Antoinette sa aldrig ”Quils mangent de la brioche”. Prinsessan de Lamballes avhuggna huvud sattes på en pik och visades upp utanför det fönster i Temple där Marie-Antoinette hölls fången. Folkmobbens steg har inte tystnat. De går vida cirklar i mörkret. De är utanför. De vill ha mening. De vill ha drömmar, det som aldrig är beständigt. De vill ha liv som blir konst och konst som blir liv. Paradiset på jorden och prinsessan de Lamballes huvud på ett fat. Jag går uppförsbacken som leder upp till mina morföräldrars husm bakom mig byggs tidstornen upp, som en våg som knuffar mig allt snabbare framåt. Jag vill gå till pojken jag en gång var. Stå i skuggan bakom huset och kasta pil med honom. Gå uppför den knarrande trappan till övervåningen som hade ett rum som aldrig var uppvärmt. Höra radion på nedervåningen. Läsa min barndoms böcker. Höra väggurets klocka slå.