Katterna väntar på mig i köket när jag går upp. När jag lämnar bränningarna som är min sons andetag och går ut i köket. När jag sätter mig framför köksfönstrets mörker och krukväxternas tystnad.
Varje tidig morgon är ett förlåt, en påminnelse om all tid jag slösat bort tidigare i livet. Varje nyskriven rad ett tassande på den stig jag hoppas ska ta mig någonstans.
En del av mina nya drömmar är så banala, som att en dag få slå mig ner mittemot Colin Peter Field och be honom göra en specialkomponerad cocktail bara till mig. Det är banalt. En tjugoårsdröm.
Men jag hade inga tjugoårsdrömmar. En svartsynt ironisk nihilist har inga drömmar. Vad ska man med drömmar till när man ser igenom allting? När man vet hur falsk världen egentligen är?
Nu drömmar jag om saker mitt tjugoåriga jag skulle funnit banala. Betydelselösa.
Nu drömmar jag om soluppgångar, om tåg som anländer de största stationerna, om att stiga ut i en svart natt och höra hyenorna skratta.
Jag drömmer om Bach, om barer i Berlin som bara spelar Misfits, om långa middagar, om att springa till hela vägen till Nordkap och vända hem, om litteraturens kraft, om huset vi ska åldras i.
Nihilisten är inte död. Han har bara fimpat cigaretten och vänt sig om.
detibrunnen 