Paolo Macchiarinis dröm

Jag är i ett slakthusliknande, vitkalkat rum. Rummet är alldeles tomt. Det är sjukhusdirektören som låst upp rummet och med ett vänligt leende manat mig att gå in. Jag är ensam, men jag känner att många av det Karolinska sjukhusets läkare står bakom dörren som precis stängts igen bakom mig. Plötsligt förändras ljuset och då ser jag att det står ett operationsbord i rummet. Någon ligger fastspänd på bordet. Det är flickan, Yesim. Hennes andetag är tjocka, som om någon hällt ner varm gröt i hennes hals. Jag vill vända mig om och gå ut därifrån. men läkarna förbjuder mig. ”Operera!” skriker läkarna och skrattar. ”Operera! Vad väntar du på! Sätt igång! Skär då! Du måste skära! Ser du inte att du måste skära! Du är skyldig Karolinska sjukhuset att skära!” Jag går fram till operationsbordet och börjar operera. Jag är lugn. Mitt hjärta slår lika taktfast som sekundvisaren på en klocka. Jag känner mig klar, är uppfylld av en varm berusande känsla. Ljuset i rummet förändras återigen. Då ser jag att Yesims kropp, som jag trodde mig ha utfört mycket precisa operationer i, är fullkomligt sönderskuren. Kroppen är inte längre en kropp. Dörren in till operationssalen öppnas. Läkarna väller skrattande in i rummet. De skriker att de har sett allt, att jag har gjort en storartad prestation, troligen den främsta prestationen någonsin inom det medicinskt-operativa området. Läkarna jublar. De omringar mig. De hissar mig. Plötsligt befinner jag mig uppe vid operationssalens tak och tittar ner på Yesim, på en hög med fullständigt vanställt kött. Hon är inte en människa längre, men hon blöder fortfarande. Hon stöter oavbrutet ur sig blod. Hon dränker allt i blod. Läkarna färgas röda. Sjukhusdirektören räcker mig ett glas rosafärgad champagne. ”Var inte rädd, Paolo. Operationen lyckades. Var inte rädd.”