04:12

Det finns inga nybyggda torn att skåda i horisonten. Stenen ute på Storjungfrun, den rödblågråa ned insprängd glittrande kvarts, är borta. När jag vaknade kändes det som om någon hade flyttat på den och tagit hem den till sig för att använda som brevpress eller lagt den i sin jackficka och glömt bort den. Målaren går ut och in på centralstationen. Kan inte bestämma sig för vart trycker ökar i det växande huvudet. Jag ville slänga historier från min barndom på målaren, för jag vet att han kommer kasta bort dem och därmed släppa dem fria. Jag vet inte om jag såg RG cykla omkull, om jag gjorde det var det vid träbron i Tybble. Den som kommunen rev i tysthet. Barndomens hjärtslag. Jag är precis hemkommen från skolan, ska just ta på mig ytterskorna och gå igen. Isen är nyspolad vid lekparken. Plastpulkan åker ljudlöst över den packade snön. Det står en snölykta utanför Scott-Amundsen-basen. En arg inuitflicka kedjeröker cigaretter. Hon står utanför de stängda butikerna på Spindlers Bakke. Flickan har bestämt sig, precis vänt ryggen åt världen. Hon har klivit ut på isflaket och fått syn på stjärnorna. Jag ser henne. Jag ser isflaket glida förbi kolonihamnen. Jag ställer mig bredvid på isflaket men hon ser mig inte. Jag är en borttynande skugga. Målaren kliver in på centralstationen. Han vill berätta någonting. Han har sett någonting ute på Vasagatan. Han har sett kattguldet. Pyrit som bildats nere på havsbottnen. Han har känt en miljard år strömma genom kroppen mellan två andetag. Han hörde Mary Jane Kellys skratt ute i mörkret.