Genie och jag mötte upp Berlinski i foajen. Berlinski satt nedsjunken i en mjuk filtfåtölj framför en flera meter hög spegel. Han var klädd i en silverkostym, drack en hundradollarscocktail och talade med sig själv, till sin egen spegelbild.
”Problemet”, sa han mjukt, ”med evolutionsteorin är att den inte går att upprepa så som den vetenskapliga metoden postulerar att vetenskap måste gå att göra för att överhuvudtaget få kallas vetenskap. Visst, det går ju att retroaktivt påstå att ditt och datt utvecklades såsom det gjorde och kalla mekanismerna bakom det inträffade för evolutionsteori men evolutionsteorin är värdelös när det gäller att förutse vad som kommer att hända. Den är inte som lagen om gravitationen. Den är inte vetenskap.”
Genie suckade och svepte tequilan som receptionisten diskret hade smusslat fram.
”David”, skrek hon, ”det du pratar om har ingenting med evolutionsvetenskap att göra. Det vet du mycket väl. Ingenting, David. Hör du det.”
Berlinski drog upp överläppen och blottade den övre tandraden.
”God afton madame Scott. Varför satte jag på mig min silverkostym och inte min guldkostym. Kan ni svara mig på det?”
”Såklart jag inte kan.”
”För att det var mitt fria val att sätta på mig min kostym av silver.”
”Och av samma skäl kan vi inte säga varför livet uppkom? Är det vad du menar, David?”
”Precis så, madame Scott. Jag är en oreducerbar komplexitet. Det är allt liv.”
”Och jag vill bli full, David. Ta på dig sombreron och kom.”
detibrunnen 