Djuptid, nej

Vi hade den sista replokalen i ”Garaget”. Biljardbord och burköl för fem eller tio kronor styck. Garaget var svartklubben som låg på andra sidan Skanstullsbron. I slutet repade vi en låt som jag sjöng på och hade skrivit. Jag minns den nästan. Undrar vem som har min förstärkare nu? Undrar var den står? Vi borde ta turnébussen. Taylors. Den Jenny sov och gjorde 351 bokomslag i på två dygn. Åka med bussen norrut. Leta efter min förstärkare. Och när vi hittar den (eller någonting annat) ska jag spela den där sången igen. Sjunga den eller skrika den för det tomma (eller fyllda) universum. Jag tänker aldrig på Nicole Kidman, men jag tänker ofta på Grace i ”Dogville”. The Incarnation as Condemnation. Hjärtslagen i Burger Shale. Anomalocaris. Söderhamns stadsbibliotek. Den övergödda Markasjön där jag gick ut på isen och högg vass. Elden brände ett hål ned till sjön. Jag minns det som att jag stod i vinterlandskapet med snövinden virvlande på kinderna och var lycklig. Jag vet att det inte var så. Och Grace var fastkedjad av kärlek. Jag vill inte vara Tom, men jag fruktar att vi är mer lika än jag någonsin skulle vilja erkänna. Protesten. Jag hatar fegheten i mig själva mera än jag hatar den i andra. Låten hette … jag kan inte minnas det.