Köket var stökigt. Madame Kollontay suckade och lade boken ifrån sig. Hon talade ut i rummet. Allt är en cargokult, grymtade hon. Du är en cargokult. Du är det sista lagret fernissa över ett berg bestående av en gång levande livsformer. Det finns ingenting unikt med dig. Du råkar bara vara född på det här nöjesfältet. Njut av stjärnorna. Njut av utsikten. Lägg dig ner i det torra gräset och blunda. Bygg stigar runtom det allra käraste du har. Plantera blommor i myllan. Var inte rädd. Tillåt blommorna att växa upp.
En synskadad man stod i det stökiga köket och tränade på att hälla upp champagne. Han placerade vänsterhanden i ryggslutet, som om han gjorde sig redo att buga, och med den andra handen misslyckades han gång på gång med att fylla på madame Kollontays glas. Men det gjorde ingenting. Madame Kollontay förstod. Hennes ambassadögon gnistrade som allvetande diamanter i mörkret. Hon viskade kamrat och bättrade på sitt läppstift. Vet du, viskade hon, att vi har funnits som art i 300 000 år och att vi, under hela denna långa tidsrymd, egentligen aldrig försökt förstå någonting annat än hos själva. Vi är alla Lots hustru. Vi är alla Orpheus. Oförbätterliga, är vi. Oändligheten innan vår egen existens, den intresserar oss inte. Oändligheten efter vår korta tid här, inte heller den är det minsta intressant. Vi är snöflingor. Här nu. Borta snart. Allt är ett nöjesfält. En ständigt pågående begravning. En bön riktad in mot en själ som aldrig kommer att svara oss.
Champagnen sinade. Men detta var ingenting som madame Kollontay oroade sig över. Hon oroade sig över mycket, men aldrig över champagne.
detibrunnen 