(w.i.p)
Jag sitter på ett nästan folktomt Carnen. Det är några år efter millennieskiftet. Jag dricker kvällens fjärde Karhu och beväpnad med de nyaste evolutionsteorierna proklamerar jag med stadig stämma Sapiens exeptionalism. Jag berättar om språkforskaren Noam Chomsky som stuckit hål på mossiga och naiva forskares önsketänkande, och en aning sentimentala, hypoteser om att alla människoapor potentiellt kan lära sig kommunicera med teckenspråk. Jag lägger ut orden om den kognitiva revolutionen, när vi till sist klev ut ur naturens oreflekterande dimmor och rusade mot vår unika framtid bestående av konst, litteratur, sport och världskrig. Allt innan oss, från Europas Neanderthalare till Phantalassas arkebakterier, dväljdes i samma språklösa mörka hörn.
Vid bordet sitter AE. Hon lyssnar färdigt på min utläggning. Sedan protesterar hon. Jag har fel, säger hon. Djur känner saker. Djur kan visst förstå oss. Mycket mer än en sådan som jag skulle finna bekvämt. Hon åberopar personliga anekdoter. Berättar om upplevelser med sina hundar, Med hästar. Jag ler överlägset. Tänker att hon är naiv. Att hon antropomorfiserar. ‘
När jag pratar med AE många år senare minns hon inte vårt samtal. Men i mig stannar det kvar. Det ligger inuti mig som ett ständigt bakomliggande brus och när Päboos upptäckt kablas ut över världen skruvas volymen upp. Sapiens känns allt mindre unik, allt mer som ett kontinuum av egenskaper och förmågor som löper mycket långt tillbaka. En gris kanske inte kan spela ”Liebestraume” av Franz Liiszt. Men en gris kanske kan känna den sortens djupa känslor vetenskapen tidigare varit snara att definiera som unikt mänskliga. Ångest, kärlek. Drömmar och förhoppningar.
2010 sitter jag i en iskall lägenhet i Berlin och omvärderar allt. Jag sitter under filtar framför kolkaminen och läser ”den ensamma apan” av Begljot Börressen. Jag läser om Nietzsche som en morgon i Turin ser en häst misshandlas av sin ägare och tappar allt. Nietzsche stegar fram över torget. Han skäller ut ägaren innan han omfamnar hästen och brister i gråt.
detibrunnen 