Putin tog ett djupt andetag och såg upp på stjärnhimlen. Alea acta est.
En nittioårig kvinna i Charkov ligger klarvaken och tänker på tyskarna. På leendet hon fick av den unge mannen i dödskalleuniformen. Sedan tänker hon på statyn på torget, den som överlevde tyskarnas återkomst tre gånger. Ska den falla nu? Om Putin kommer? Eller kommer västländerna först? Tyskland en fjärde gång? Hon tänker på svälten, på när tänderna lossnade i allas munhålor och föll som snö ned på marken. Putin är bara en människa. Varför arresterar de inte honom? Hänger honom och bränner hans galna essäer? TV-apparaten flimrar i mörkret. Soldaternas blickar är bestämda. Deras hjärtan brinner för hårt, tänker kvinnan, hjärnan har redan brunnit upp. Hon lägger in mera kol i kaminen. Kanske kommer den unge tysken en fjärde gång? Då tänker hon gå fram till honom och berätta allt om vem hon var. Hon känner att hon kan göra det nu, att hon måste. Hon måste berätta för någon vem hon var.
Han sa att jag troligen låg på spektrumet. Att jag var en som för det mesta alltid såg mig själv utifrån. Tolkade mina handlingar som om de var en pjäs. Jag nickade. Så var det nog. Jag satt i publikmörkret och lät världen välla över mig däruppe på scenen.
Ute på Mariatorget ven snöblåsten. Jag rökte återigen mina sista cigaretter och tänkte på Alex Supertramps och Bodil Malmstens sista ögonblick i livet. På mörkret efteråt.
I Helsingborg sprang jag förbi en kyrka. Jag saktade ned på stegen, stannade nästan. Letade efter en väg in i det kosmiska lotteriet. Köpa en lott. Låtsas tro tills jag trodde på riktigt. Hälla heligt vatten över tvivlens eldar. Stå i grupp och känna mig god. Veta att varje ond tanke och handling spolas bort om jag bara erkänner Jesus som uppstånden från de döda.
Men nej, jag har aldrig varit en sektperson. Jag ligger ju på spektrat. Jag ser mitt liv utifrån, men reagerar inte, som en grekisk gud som avstår sin makt. En labbråtta som utan att lägga sig i ser sig själv irra omkring i labyrinterna.
Gilla
Kommentera
Dela
detibrunnen 