Nothing #7

I rökkupén. Tåget upp till Luleå. Mannen, han vars mage varje gång tåget bromsade in snuddade vid klaffbordet. Han var såklart tjock. Nu när jag tänker tillbaka på hans utseende ser jag Carl-Gustaf Lindstedt för min inre syn, och Claes Malmberg, fast en Claes Malmberg med mycket sorgsnare ögon. Jag ser korvfingrar, nävar som var så stora att cigaretterna som mannen rökte såg ut att vara lika små som tops. Det satt en tunn liten man mittemot den jättelike. Med örnnäsa och dåliga tänder och med beniga händer krökta likt klor runtom en burköl. Jag tror de pratade om någonting viktigt. Något som fick mig att hålla andan, men jag minns inte vad. Kanske för att det de pratade om var viktigt för dem, men inte alls för mig.