I brevet skrev hon om hur hon brukade simma i havet. Hon bar motorcykelglasögon på den tiden – snorkel och cyklop var ju inte uppfunna ännu. Så tjusig jag måste ha sett ut, skrev hon.
*
1985 reste hon tillbaka till Kuba. Mer än 40 år hade passerat. Hon plockade upp Gregorio Fuentes i Cojimar och körde den korta biten upp till Finca Vigia. Då hade det varit hennes hem. Nu var det statens egendom. Museo Hemingway.
Vägen dit kantades av enorma palmer, av hibiskus- och jacarandaträd. Huset, den luftiga, rymliga kalkstensvillan, stod kvar.
”Det ser ut som ett bårhus”, sa hon till Fuentes.
När hon bodde här hade hon målat huset i en rosa nyans, något som samspelade med färgen på ceibaträdets blommor. Nu var huset benvitt.
Men det var något annat också. Något mer hade förändrats. Något sög allt liv ur huset.
”Vad har de gjort av ceibaträdet?”
Gregorio berättade för henne om hur rötterna hade växt in under huset och höjt golven. Det hade varit ceibaträdet eller huset.
”De skulle ha rivit huset istället”, sa hon och vände sig om.
detibrunnen 