När taxin stannat helt rörde sig chauffören mot henne. Hon kände hans lukt. Det var ingen speciell lukt, men det var en lukt.
”Klarar du dig, nu?” sade chauffören. ”Bor du här i närheten?”
”Ja, jag bor här. Jag klarar mig själv, tack.”
”Det är säkert? Att du klarar dig själv?”
”Ja, för fan.”
”Du har druckit mycket.”.
”Jag klarar mig. Tack så mycket för skjutsen.”
”Varsågod.”
När taxin åkt var hon äntligen ensam, omsluten av fågelsång och sina egna andetag. Hon tyckte om den här tiden på året, när våren började gå över i sommar. Det var fint och kallt ute. Huden under kjolen knottrade sig genast. I skogsdungen bakom hyreshusen var himlen ett stigande rött. Nästan alla fönster i hyreshusen var släckta.
Gräsmattan mellan hyreshusen och basketplanen var fuktig. Dimman var så tjock att lekplatsen inte syntes. Det gick en katt längs stigen mellan hyreshusen och busshållplatsen. Det var en stor och fin katt. Hon tände en cigg och lät katten komma fram. Katten klapprade med tänderna. Den jamade högt och strök sig mot hennes bara knän.
När katten strök sig mot hennes knän kände hon hur släta de var. Hon tyckte inte om att de kändes så släta. Det hade känts mycket bättre om de varit skrovliga av sårskorpor. De här knäna kändes som en dockas knän. Inte som hennes.
Hon fimpade cigaretten och gick fram till papperskorgen. I gräset bredvid stigen låg en leksak, en liten actionfigur. Hon plockade upp leksaken, vars plastkropp glänste av dagg. Actionfiguren hade svällande muskler och höll i ett skjutvapen av något slag. Hon stoppade ner leksaken i handväskan, plockade upp nycklarna och gick runt hyreshuset. Den stora katten följde efter henne.
Hon var 29. Hon visste att det inte var gammalt, men hon visste också att hon aldrig känt sig ung.
detibrunnen 