Den döende mannen

Klara var 29. Hon visste att det inte var gammalt, men hon visste också att hon aldrig känt sig ung.

När taxin stannat helt rörde sig chauffören mot henne. Hon kände hans lukt. Det var ingen speciell lukt, men det var en lukt.

”Klarar du dig, nu?” sade chauffören. ”Bor du här i närheten?”

”Ja, jag bor här. Jag klarar mig själv, tack.”

”Det är säkert? Att du klarar dig själv?”

”Ja, för fan.”

”Du har druckit mycket.”.

”Jag klarar mig. Tack så mycket för skjutsen.”

”Varsågod.”

När taxin åkt var hon ensam, omsluten av fågelsång och sina egna andetag. Det var fint och kallt ute. Huden under kjolen knottrade sig genast. I skogsdungen bakom hyreshusen var himlen ett stigande rött. Nästan alla fönster i hyreshusen var släckta.

Gräsmattan mellan hyreshusen och basketplanen var fuktig. En tjock dimma svävade ovanför gräset. Det gick en katt längs stigen. Det var en stor och fin katt. Hon tände en cigg och lät katten komma fram. Katten klapprade med tänderna. Den jamade högt och strök sig mot hennes bara knän.

Hon tyckte inte om att knäna kändes så släta. Det var en dockas knän. Inte hennes.

Klara fimpade cigaretten och gick fram till papperskorgen. I gräset, bredvid stigen, låg en leksak. En liten actionfigur. Hon plockade upp leksaken. Plastkroppen glänste av dagg. Actionfiguren hade svällande muskler och höll i ett skjutvapen av något slag. Klara stoppade ner leksaken i handväskan, snuddade vid nycklarna eller tändaren. Hon gick runt hyreshuset. Den stora katten följde efter henne.

Den stora katten gjorde ett jämfotahopp in i buskarna. Klara stannade några steg framför porten och sökte med blicken efter katten. Hon såg ner på marken genom buskarnas tunna grenar. Hon såg katten, en gråvitsvart rörelse intill husväggen.

Klara såg sin spegelbild i fönsterglaset. Det var inget fel på henne. Hon hade en fin kropp, ett lockigt friskt svart hår, raka tänder och en hud hon visste att andra var avundsjuka på. Hon hade ett avväpnande leende och ett sofistikerat sätt. Hon var snabb, både i tanken och i fötterna. Det var inget fel på henne. Förutom att hon var ensam och verkligen, verkligen, ville ha ett barn.

Hennes hand var knuten runtom nycklarna. Knogarna var spetsiga och vita. Hon öppnade handen och tänkte, på allting och ingenting.

Skriket var ordlöst. Ljudet steg, som ett rop på hjälp, innan det klipptes av.

Klara la tillbaka nycklarna i handväskan. Hon tände en cigarett, vände ryggen åt porten och gick med snabba steg över parkeringen.

I den lilla skogen mellan parkeringen och bilvägen, låg trädet. Först hade en blixt delat trädet i två och sedan hade stormen vält det. Trähalvorna lutade sig mot var sin sida av skogen. Rotvältan var stor, mörk och smutsig. Nedanför rötterna, som var torra och rörde sig vid minsta vind, växte gräs.

Klara gick förbi de uppradade sopstationerna. Knutna soppåsar tvingade upp de svarta luckorna. På gästparkeringen stod en olåst barncykel. Hon visste vems cykel. Hon hade sett pojken växa upp, men visste inte vad pojken hette.

Bromsspåren var en mörk kvartscirkel på asfalten. Bilen, en Landrover, låg ett femtiotal meter in i skogen, framför den nedsläckta förskolan. Skogen var nedhuggen och bestod av stubbar och stigar och några få låga granar, ingen av dem högre än henne.

Något måste ha stått mitt på vägen, tänkte hon.

Luften var kall. Längs med stigarna låg fuktiga kvistar och löv. Marken nere i diket var frusen, glänste som nyspolad is. Klara gick mot Landrovern. Landrovern var vält över ända. Det såg märkligt ut, som om ett enormt djur lagt sig ner i skogen och somnat in på rygg. Hjulen dolde den ljusnande himlen. En ring av krossat glas omringade Landrovern.

”Hallå”, sa hon med en röst som genast fyllde skogen, ”är det någon där?”

Klara gick fram till Landrovern och gick ned på knä. Bilen var tom. En avbruten vindrutetorkare låg över det krossade glaset.

Hon reste sig upp och rörde vid bilen. Bilen var kall, som om den alldeles nyss varit varm. Hon kände sitt leende. De har gått efter hjälp. Hon såg inga fotspår, inga nedtrampade kvistar. Men, tänkte hon och gäspade, det var fotfarande mörkt ute och hon visste ingenting om sånt här. Skriket hon hört var inte en människas. Ett rådjur kanske, eller en räv.

Då såg hon honom. Han låg på rygg och andades. Den långa kroppen var lika rak som ett nedfällt träd.

Det var en ung man. Han var yngre än henne. Hon visste direkt att hon aldrig sett honom förut. Det släta pojkansiktet tycktes malplacerat på den stora kroppen. Hon gick fram till honom och satte sig ned på knä. Marken var kall och mjuk. Någonting doftade järn.

Pojkmannens ansikte var söndertrasat. Det enda som inte var helt förstört i det unga ansiktet var munnen som kippade efter luft. Ögonen var inte där längre. Den svarta luvtröjan var i trasor. Sönderrivna delar låg runtom pojkmannen som svarta moln. Även byxorna var i trasor. Det enda som var helt var skorna. Det var inget fel på skorna. Det var vita och fina skor. Hon undrade hur den unge mannen fått tag i så fina skor, om han hade köpt dem själv eller om han fått dem av sina föräldrar.

Klara tog upp mobilen. Mobilen var kall och död. Hon fyllde lungorna med luft, men hejdade sig. Det var ingen idé.

Hon la ner mobilen i handväskan och tryckte handflatan mot den unge mannens kind, pressade handen mjukt över den söndertrasade huden. När hon tog bort handen anade hon sitt handavtryck.

”Stackars pojke”, viskade hon, ”stackars, stackars pojke.”

Hon tog av sig kappan för att lägga den över honom. När Klara vecklade ut kappan kände hon hur blusen stramade vid ryggslutet. Hon såg pojkmannens kön. Trots att den unge mannen var döende hade han erektion.

Hon lade kappan på marken och kände sitt hjärta slå. Jag har läst om detta, tänkte hon och ignorerade impulsen att tända en cigarett.

Hon tog på sig kappan och såg sig runt omkring. Hon såg den tomma bilvägen och de mörka hyreshusen. Hon såg inte sångfåglarna, men hon hörde dem. Dimman hade lättat. Ett tiotal meter bakom den döende mannen övergick det lilla kallhygget i orörd skog. Runtom det första trädet, en hög tall, stod pinnar lutade så att de bildade en cirkel med en ingång. Över pinnarna låg kvistar, inflätade i varandra. En vitmålad planka med oläsbar text låg på marken. De stora bokstäverna hade gått från svart till grått och flutit in i varandra.

Klara stod över den unge mannen. Han såg henne inte. Han såg ingenting. Hon släppte ned handväskan på marken och drog ned trosorna. Hon kände luften röra sig uppför benen när hon böjde sig ned. Hon bet ihop läpparna och höll andan. Den unge mannens kön var inuti henne. Klara kände solens strålar svepa över kinden. Något vasst rev upp sår på hennes knän. En ekorre rörde sig uppför tallen, och sedan nedför och sedan uppför. Det prasslade under den unge mannens rygg.

När det var klart och Klara gick hem tänkte hon på vad hon gjort. Hon tänkte på döden och på det liv som när som helst skulle börja inuti henne.