06.19

Jag läser Walter Ljungqvist. Den fjärde romanen av honom jag läser. Det är underbart. Hans författarskap känns alltmer som en varm labyrint där skatter väntar vid varje återvändsgränd som inte är en återvändsgränd utan en mask jag forcerar och där jag på andra sidan finner mig vara i en ny- ännu större, labyrint. Tycker Topsy påminner om Lise i Bröderna Karamazov. Den ryska kylan och smutsen utbytt mot hotfull svällande sommargrönska. Men de känns samma. Samma liksom hotfulla hopp. Samma vässade svärd som långsamt närmar sig min egen nacke. Sitter på uteplatsen och ser på måsarna. De bär hela mesozoikum på sina axlar. Utan att veta detta såklart. Tänker på kotteriet. Människorna i den där värmen som gör Tom Fontanell så nervös och som jag själv åtrår så hårt ibland. Vara någon det pratas om. Tänk va! Sen tänker jag att jag inte skulle vilja byta ut mitt liv mot något annat. På Alosja. På hans sten. På att viljan att göra gott trumfar kotteriet. Jag tänker på Christopher Hitchens stående på trappan i regnet rökandes en cigarett, omedveten om sin cancer men lycklig. Jag tänker på allt det förgängliga och vackra. På grusplanen och buskarna i Vallvik. På känslan det är att gå i årets första snö.