Gud

Det knackade på ytterdörren. Dörren öppnades innan Jim hann säga ”Kom in.” Det stod en medelålders kvinna i hallen. Hon såg på Jim och log underligt. Kvinnan var attraktiv utan att vara vacker. Hon hade nervösa, desperata, svarta ögon. Ögonen glänste så som kvinnors ögon gör efter för mycket sprit. Hon hade fina kläder: en svart äkta päls, svarta skor, svart kjol, en vit blus och en elegant handväska. Håret var blonderat och fixat. Läpparna var hårt målade, nästan svarta.

”Hej”, sade Jim.

”Vad fan håller du på med?”

”Bara sitter här.”

Kvinnan gick in i lägenheten. Rummet fylldes av parfymdoft, den sortens parfym som omger kvinnor som anländer luxuösa hotell.

Kvinnans sprittyngda andedräkt närmade sig Jim. Även något annat närmade sig, någonting halvt dolt bakom parfymen och spriten. En bakomliggande söt nötaktig lukt. Lukten av ålder, av förfall. Lukten av en kvinna som inträtt sin accelererande ålderdom.

”Det här duger inte”, sade hon. ”Du kan inte skriva. Du kan verkligen inte skriva.”

”Tack så mycket”, sade Jim.

”Du borde tacka mig.”

”Vad vill du?”

”Vad är det för en fråga?”

”Jag bor här.”

”Knappast.”

Jim suckade och nickade mot soffan. Det var en bäddsoffa. Soffan saknade kuddar. Det var en tom soffa.

”Sätt dig.”

”Nej.”

Kvinnan gick runt i rummet. Hon stannade till vid bokhyllan och studerade bokryggarna. Hon avvisade allting som skräp. Gjorde ryckiga rörelser med huvudet och händerna. De målade, nästan svarta, läpparna, böjdes uppåt i föraktfulla små leenden.

Hon satte sig i bäddsoffan. Lät pälsen falla ner från axlarna till armbågarna, placerade händerna på höften och såg på Jim med en blick som var full av förakt.

”Du vet ingenting om litteratur. Du tror att du vet, men du vet ingenting. Du är en nolla!”

Jim försökte stå upp för sig själv. Kvinnan avbröt honom gång på gång. Fräste till om hur absurt det var. Att Jim, när han skrev om så banala ting, trodde att han skulle bli en författare.

Kvinnan flätade samman fingrarna bakom nacken, lutade sig bakåt i soffan och talade upp mot taket.

”Ditt hopplösa skräp till författare. I kväll kommer du att älska mig.”

Hon nickade, långsamt, som om hon plötsligt förstått någonting viktigt.

”Ja”, sade hon, ”i kväll kommer du att älska mig.”

”Vem är du?”

”En svart katt.”

”Vad vill du mig?”

Kvinnan log.

”Spelar det någon roll? Du är en nolla. Jag hade kunnat vara någon. Den enda vägen som leder fram till var och en av oss är kärlek.”

Lukten av henne i rummet växte likt en ballong. Jim kände sig som en främling. Han frågade kvinnan om hon ville gå ut och få lite frisk luft. Kanske ta en promenad runt kvarteret.

”Ja!” utbrast kvinnan och reste sig upp. ”Jag har pengar! Vi går någonstans och dricker!”

Hon log ett utanpåleende. Ett leende som Jim tänkte var till för att dölja att det som fanns bakom var ett tyst skrik, sprunget ur en vånda hon hållit tyst om hela sitt liv.

”Det gör vi”, sade Jim, ”Vi går och dricker.”

Det var dimmigt ute, Trottoarerna kantades av smutsiga snödrivor. Trots att solen ännu inte gått ner var gatlyktorna tända. Kvinnan ville gå armkrok. Jim lät henne. De gick över övergångsstället. Mitt ute i gatan stannade kvinnan.

”Vi kommer att ha det underbart”, sade hon. ”Underbart!”

”Kom nu”, sade Jim och böjde sig framåt. ”Nu går vi.”

Kvinnan öppnade handväskan och viftade med en femhundrakronorssedel.

”Titta här! Pengar! Jag har massor av pengar!”

De gick förbi den stängda kiosken och in på pizzerian. Kvinnan beställde en stor whisky. Jim beställde en öl. Glasen var smutsiga. Ölen var grumlig och brun, den såg gammal ut, som om den bryggts på vatten från en myr, tappats upp kvällen innan och sedan glömts bort.

Förutom bartendern och en sjukligt smal äldre man med darrande läppar var de ensamma. Kvinnan och Jim satte sig längst in, i hörnet dit inte ljuset från taklampan över baren nådde.

”Du har en underbar mun”, sade kvinnan, ”kyss mig.”

”Jaha”, sade Jim, ”lät mig bara få dricka några öl först.”

Kvinnan gnisslade tänder.

”Du vet vem jag är.” sade hon. ”Du är precis som alla de andra. Du vet om alla mina sår och därför vill du inte kyssa mig. Du äcklas av mig.”

Jim och kvinnan kysstes, Jim tänkte på tystnaden i rummet. På att kvinnans kalla läppar smakade övergivna hus och leverpastej.

”Älskling”, viskade kvinnan och lutade sig bakåt.

Jim reste sig upp.

”Jag kommer snart.”

”Vart ska du gå?”

”På toaletten.”

När Jim slog sig ned igen satt kvinnan och läste i Jims anteckningsbok.

”Fantastiskt”, sade hon, ”Min älskling är ett geni.”

Jim kastade en blick på sin handled.

”Tack.”

”Jag vet att du kommer att älska mig.”

”Någon annan gång. Inte i kväll. Jag måste gå.”

”Jag är så ensam.”

”Okej”, suckade Jim, ”jag stannar en liten stund.”

”Jag vill prata.”

”Vi pratar.”

De pratade. Kvinnan var inte så berusad som Jim hade trott. Någonting annat var fel på henne. Det var inte alkoholen. Jim kände nyfikenheten växa.

”Jag heter Lilith”, sade kvinnan, ”och jag har länge vandrat i dina spår. Jag såg dig när du gick genom Vasaparken, Jag hörde vad du sade högt till dig själv. När du stannade i det höstvåta gräset och talade självömkande och anklagande upp till stjärnorna. Jag såg när du satte dig ner hos de där kvinnorna inne på Tranan. Jag hörde vartenda ord. Hur du ljög för dem. Du sa att du var en publicerad poet. Att du arbetade på din tredje diktsamling. Du låtsades vara någon, blev förvånad när de inte hade hört talas om dig. Jag såg dig i Hässelby, nere i tunnelbanan, när du rökte en cigarett längst bort på perrongen och sen gick fram till den gråtande flickan. Jag hörde hur du erbjöd henne din tröst. Jag vet allt om dig. Jag vet vad du gjorde när du var fjorton år och trodde att ingen såg dig. Jag har lyssnat till varje smutsig tanke. Varit hos dig varje gång då ditt hjärta slagit extra hårt, av skräck eller av glädje. Älskling, din sargade blick har gång på gång bränt sönder min själ. Jag vet hur ensam du är. Min älskling. Min Adam. Det är så mycket du förstår utan att förstå. Du har fötts, du lever nu och du ska dö. Det är det mest obegripliga för dig, att det kommer en tid då du är död.”

Jim sade ingenting. Lilith fortsatte:

”Jag vet att min uppenbarelse äcklar dig. Jag vet att du känner till mina sår, det fruktansvärda som mina kläder döljer. Älskling, du måste försöka att se bortom min fula kropp. Mitt hjärta är gott. Jag är god. Jag förtjänar så mycket mer än ditt förakt.”

Jim sade ingenting.

”Tänk inte på min kropp! Tänk på min själ! Min själ är vacker. Du anar inte hur vacker min själ är.”

Lilith grät hysteriskt. Jim flyttade sig närmare och tog hennes hand i sin.

”Nej”, sade Jim. ”Gråt inte sådär. Det är inte något fel på dig. Inte på din kropp heller. Oroa dig inte. Gråt inte sådär.”

För varje tröstande ord Jim sade blev hennes gråt djupare. Gråten förmörkade rummet, fick det att krympa. Gråten var som en stigande feber, något som hotade att ersätta själva luften, först i rummet, sedan ute på gatan, därefter i hela världen.

”Säg att jag är lika vacker som hon”, snyftade Lilith.

”Vem?”

”Hon!”

”Såklart att du är!”

Lilith svepte sin whisky. Hon reste sig vacklande upp på fötter. Det blonda håret snuddade vid Jims kind. Liliths blick var dimmig av gråt. Något från början mycket litet, nedsänkt i ögonens bottenlöst djupa svarta bitterhet, växte sig stadigt större. Jim visste, nu när han såg Lilith framför sig, att han aldrig tidigare mött en människa som varit galen på riktigt.

”Jag ska visa dig”, skrek hon. ”Du ska få se. Din lögnare! Lögnare!”

”Jag är ingen lögnare.”

”Det är ni visst. Allihop!”

”Vem är du egentligen?”

”En svart katt, älskling.”

”Sluta. Vem är du?”

”Jag är din gud.”

”Det finns ingen Gud.”

”Jo, älskling. Det finns det. Det finns många, många, många gudar.”

Lilith drog upp klänningen och visade sitt sår. Såret, stort som handen på en nyfödd, satt på hennes högra höft. Ingen hud täckte såret, som var mörkt och stank av ruttnande kött. Blodet rann inte nedför hennes ben. I stället låg det kvar, som om såret var en kokande mörkröd sjö omgivet av ett isande vinterlandskap.

”Där ser du”, viskade hon. ”Det slutar aldrig blöda.”

”Var det där allt”, sade Jim. ”Det där är ingenting. Det syns ju nästan inte alls. Du är vacker.”

”Lika vacker som hon?”

”Ja.”

Lilith såg ner på sitt sår. Blicken var förvirrad, men samtidigt nyfiken. Hon liknade en katt som fått syn på sin spegelbild.

”Jag måste gå nu”, sade hon.

”Jag vet”, sade Jim.

Den sjukligt smala äldre mannen hasade ned från barstolen och började sjunga. Det var en gammal sång. Något som Jim vagt kände igen men inte kunde placera. Något religiöst.

”Jag måste gå nu”, sade Lilith.

Hon drog ned blusen. Täckte såret.

”Jag vet”, sade Jim.

Hon log.

”Någon gång, när du åker in till stan … då ses vi igen. Jag ska vänta på dig. Länge.”

De gick ut på gatan. En kort stund stod de tysta, vända mot varandra i ljusskenet från pizzerian. Lilith räckte Jim sin hand. Handen var varm. Levande.

”Hejdå, Jim”, sade hon, ”glöm inte bort att ta hand om dig.”

”Hejdå”, sade Jim.

Lilith vände sig om och gick mot tunnelbanan. Jim gick hem. Det var kallt och mörkt. Stora snöflingor landade på asfalten och förvandlade gatan till en växande stjärnhimmel. Jim knep ihop ögonen och rynkade näsan. Han kände en stor lust att ringa någon. Det skulle inte gå. Han hade inga pengar på telefonen. Inga pengar överhuvudtaget. Det var som det var.

Jag ska skriva om henne, tänkte Jim. Jag ska skriva om Lilith.

Han var uppfylld av tanken. Den kändes självklar. Han var säker. Lika säker som han brukade vara i början av en tanke. Jim skulle skriva om Lilith, men han visste, i samma sekund som han beslutat sig för att skriva om Lilith, om det han tänkte att hon var, att han inte skulle göra det. Han var inte galen.