06.03

Jag gick ner till de nya flytbryggorna i Stavsnäs vinterhamn och såg Giordano Bruno. Han satt längst ut, med benen dinglande över kanten och rev den nya bilden av det svarta hålet i vintergatans centrum i bitar. ”Jag matar fiskarna”, viskade Bruno. Det fanns inga fiskar i vattnet, bara små ubåtar som ryckigt rörde sig, som om de försökte lura Bruno att de var vid liv. Från vindskyddet borta vid Susegårda hördes musik. Stycken komponerade av en okänd livsform, stycken skrivna efter miljontals år i säkerhet bakom en Dysonsfär. En man åt den sista måltiden på Mary Celeste under ett helt åt. Han gjorde det för att komma nära besättningen. För att få visshet i vad som egentligen hänt. Klipporna i Askersund. De nakna fötterna som brändes av solen. Kassettspelaren som glömdes i en bergskreva. ”Africa” på repeat i Namibias öken i 50 miljoner år. Viljan att förklara människan. Allt det som Giordano Bruno skrattar åt. Förhållningsreglerna. Värdegrunden. Putin som bajsar. Äter mat. Som tar med svettiga händer på historieböckerna. Det där som hände i Dresden när Sovjetunionen föll. NATO-pasta. NATO-dagen. Tuggummituggande soldater från Amerika. Ögonblickens tyranni. Universums instängdhet. Tiden. Tiden. Tiden. Nancy och Bill Sykes. Jake Barnes och Lady Brett. Romeo och Julia. Kanylerna i mörkret under sängen. Giordano Bruno på flytbryggorna i Stavsnäs vinterhamn. Hans skratt som ekar över fjärden när han pekar bort mot pyramiderna på Hölö.