Idag tänker jag på Pernilla Randolf och Djuna Barnes.
Jag tänker på mörkret, det på samma gång påtvingade och självvalda. På att som ung vara en av dem som blev varse en lockande eld, tog sats och sprang mot den.
Jag tänker på processen, hur stegen mot det lockande och tillsynes meningsfulla ohjälpligt och omärkligt genom decennierna blir till någonting annat. Vulkanen slocknar. Lavafloden stelnar.
En dag ligger det lockande bakom. Utom räckhåll. Och precis som tiden inte går att vrida tillbaka går inte heller stegen, riktningen, att göra det.
Kvar återstår mörkret och en växande mur. Och ju större den lockande elden en gång brann, ju högre, tycks det, växer muren.
Mörkret blir en ö. En fästning. En plats där de dåtida drömmarna saktar in, stagnerar, växer inåt, slingrar sig, trasslar sig fast i själens vrakspillror.
Till slut är hela världen utestängd. Den lockande eldens lågor slickar inte längre någon längtande själ. Kvar finns ett förklarande mörker. Förhoppningar om att väsningarna och viskningarna som anas här äger någons sorts mening.
Å, Pernilla Randolf. Dina dammiga notpapper som ingen fick se och dina böcker. Dina milslånga skogspromenader, på väg bort från flickan du en gång var. Jag är alltmer som du. Också jag tilltalas av stillheten i mörkret.
Å, Djuna Barnes. Från att i Paris under the roaring twenties vara en av mittpunkterna i den modernistiska litteraturen till de sista decennierna i total isolation. Häri, i din berättelse, finns något mycket viktigt, något jag inte riktigt förstår ännu. I det som Noora Flood säger i Nightwood, det som blev Djuna Barnes enda roman:
”I have been loved”, she said, ”by something stranged, and it has forgotten me.”
Sen tänker jag på Santiago i ”Den gamle och havet”. Det är en envis tanke och jag vet inte om denna tanke är något som stammar från det lockande ljuset vid ungdomens brinnande horisont eller om det är viskningar från ett annalkande isolerande mörker.
”A man can be destroyed but not defeated”.
Det är vackert att vara vid liv. Men världen vrids långsamt mot något motbjudande och förlorat. Själen pejlar inåt, kanske mot en glänta. Något skönt och stilla. Mitt motstånd vittrar långsamt bort. Det är vackert även här.
Om detta tänker jag på idag.
detibrunnen 