08:40

Om nio dagar ska privatspanaren Otto Ekevi berätta vem det var som mördade Olof Palme. När jag kom hem inatt låg ett handskrivet brev till mig på diskbänken. Brevet, skrivet på spanska, var handskrivet. Avsändaren var Linda B på Jehovas vittnen. Jag log. Gud, tänkte jag, har då verkligen inte pratat med min hemspråkslärare. När jag la mig tittade jag på klipp med Jake ”The Snake” Roberts. Den amerikanska friwrestlingens bad boy i slutet på 80 och början på 90-talet. Mannen med hockeyfrillan och handlebarmustaschen, som äntrade strålkastarljuset med en tre meter lång pytonorm i en säck, som fräste hotelser med en röst som lät som Kentas, fast besatt av djävulen. Såg en ”match” från 1988. Jake ”The Snake” mot Rick Rude. Båda låg ner för räkning mer än tio gånger, men i sann amerikansk dramaturgisk hjälteanda återuppstod de båda från ”nästandöden” gång på gång. Publiken vrålade lydigt. Allt osade fejk och larger than life. Men bakom allt skådespelare finns ju riktiga människor. Jake ”The Snake” svällde upp i mitten på 90-talet. Håret tunnades ut. Mustaschen grånade. De stora galorna på kabel-TV ersattes med mörka kokainstinna spritdränkta tillställningar, dåligt betalda happenings förlagda i allt mörkare bakvatten. Efter 2005 hördes ingenting. Jake ”The Snake” är nog död, tänkte jag. Men 2015 släpptes dokumentären ”The Resurrection of Jake ‘The Snake’ Roberts”. Och den är, trots sitt typiska underdog vs the world-narrativ ganska så sevärd. Speciellt om en i en liten del av sin själ är amerikansk fribrottningsfantast. Vilket jag alltså är. Jag undrar om lukten från fabriken i Vallvik kommer kännas vid vårt nya hus? Jag undrar vad Ricky ”Macho Man” Savage tänkte på den sista morgonen i livet. Jag undrar även hur det känns att vara katt. Om nio dagar ska privatspanaren Otto Ekevi berätta vem det var som mördade Olof Palme.