Så här beskriver WJ tillfället då kärleken/förälskelsen står som högst för en av sina romankaraktärer. Ögonblicket innan en tillsynes obetydlig episod får allt det oskyldigt ”rena”, den ofullkomliga och därför bländande okritiska okunskapen om en person, något som karaktären förrädiskt tar för absolut visshet, att kantra på piedestalen och (mycket) gradvis bli någonting annat:
”Jag gick ut och såg till hästen och plockade en bukett vitsippor och gick sedan in igen. Detta ögonblick minns jag som ett av de underbaraste i mitt liv: då jag kom in och såg henne där hon låg och sov i höet i ungdomlig täckhet, med en hand under ena kinden, med tilltrasslade kläder och oordnat hår, rosig, drömmande och lycklig. Hon var min, hon låg där och drömde om mig, var i mitt skydd, i mitt våld”
Sant?
detibrunnen 