Don Faustino

Vi firade midsommar på klipporna nere vid Susegårda. Ångbåtsfärjorna blåste sina visselhorn och stävjade fint mot huvudstaden som om det var 1922. Ett gäng hipsterpersoner i 30-årsåldern nere på långbryggan spelade Dina färger var blå och skrattade och pratade på det där viset. Det badades. Det småpratades. Det dracks jordgubbsmojitos. H lekte med nycklarna till kontoret, snurrade dem runt pekfingret och var nära att kasta nycklarna i havet. Jag satt tryckt mot klippväggen i min mustasch och drack rosé. 30-årspersonerna på bryggan spelade Lilla rara söta Anna och någon pratade med gäll stämma om en hel del bra förändringsarbeten som genomdrivits på hens arbetsplats. Jag kände mig som don Faustino i Klockan klämtar för dig eller Charles Bukowski strax innan döden. Tacksam över att vara vid liv och samtidigt hatisk mot det. Egentligen alltså exakt samma känsla jag känt mot den övriga världen sedan jag var tio. Min egen så kallade personliga utveckling är alltså minimal. Det är såklart jag som borde förändra mig och inte alla andra. Så, nästa gång jag hamnar i dylikt mingelsammanhang ska jag med självsäker stämma förkunna något egentligen totalt ointressant om mig och då särskilt mitt så kallade yrkesliv. Ja, ni hör ju hur von oben jag är. Vill nog egentligen bara prata om hur fint allting är. Eller fult. Eller David Berlinski. Jag vill alltid prata om David Berlinski. Men, nej, jag ska prata om mig. Och mitt yrkesliv. Samt skvallra om förhoppningsvis gemensamma antagonister (eller alltför lyckade allierade). Måste naturligtvis börja träna innan. I små doser givetvis. Förslagsvis fem minuter i taget. Jag tänker mig en spelat självsäker monolog riktad mot den stora myrstacken borta vid dagis. Jag ska bli kungen av småprat. Vem vet, det kanske förbättrar mitt så kallade yrkesliv.