Sjukdomen

Det tycks omöjligt för mänskligheten att kraftsamla och ta sig an klimatkrisen. Mänskligheten lider av en tillsynes obotlig sjuka.

Det första steget mot att bota vår sjuka torde vara att erkänna att vi är sjuka. Att vi är giriga. Att vi är fast i ett hamsterhjul vars fästen är upphängda på en teknologi som fjärmar sig alltmera ifrån det vi säger oss vilja rädda.

För varje girigt steg i detta hamsterhjul vi springer, desto djupare gräver sig sjukdomen in i oss. Avståndet till det andra, till naturen, blir stadigt större. Ju längre bort vi hamnar i denna självförstärkande limbo, desto svagare blir incitamenten till att göra något åt saken.

Vi har vänt ryggen åt vår planet och skapat en ny. En låtsasplanet. En värld med outsinliga låtsasresurser och fantasitindrande låtsasdrömmar. En värld där himlen består av ett pengaätande monster, en värld där havet är tyst, vackert och dött.

Vi lider (nej, det gör vi inte) av denna sjuka, samtidigt som vi fantiserar om de kommande bekvämligheter sjukdomen (”ymnighetshornet”) kommer kunna ge oss i framtiden. Bättre levnadsstandard. Högre avkastning. Kanske till och med evigt liv.

Mot en sådan sjuka kan man argumentera i evighet utan resultat. Trots att patienten är orsaken till sin egen sjukdom. Trots att patienten är sjukdomen.

Vi måste lämna låtsasplaneten. Se oss som de knarkare vi är. Sluta förse oss själva med droger. Börja leva.