Bokvägen

Fem kilometer från huset i Maråker ligger huset mormor och morfar bodde i. Var förbi där igår. Stod på gatan en liten stund och kände dåtiden stiga inuti mig. Mindes lukten i hallen när vi kom på besök, hur det doftade när man steg in i huset, det luktade som jord efter ett varmt regn. Mindes hur mormor brukade luta sig ut från köksfönstret och ropa att maten var klar. Såg morfars många stövlar, uppradade, som en stridsberedd armé, nere i källaren. Den knarrande trappan upp till övervåningen där det fanns ett möblerat rum som aldrig var uppvärmt. På övervåningen fanns det en trång säng och en lågt hängande lampa, med starkt ljus. Där låg jag och läste, serier och morfars Tom Clancy-böcker. På baksidan fanns en enorm kompost med universums fetaste metmaskar. Där fanns piltavlan, upphängd på stammen av ett träd som inte längre finns. Jag kunde stå där i timmar. Jag minns det lilla TV-rummet. De tjocka högarna med veckotidningar. Hur hjärtat rusade midsommaraftonen 1994 när Sverige krossade Ryssland i VM i fotboll. Jag minns den sista gången jag var i huset. Jag gick till huset ensam. Gick långsamt till rum efter rum innan jag lade mig på rygg under kristallkronan och rökte en cigarett. Det är märkligt, men både mormor och morfar känns som hela människor nu. Jag känner tyngden av deras liv. Deras strävan. Det var annorlunda då, när de alltid hade funnits. När de var självklarheter. Nu är de ett mysterium som jag vet att jag aldrig kommer att kunna lösa.