Ibland när jag bevistar en utställning, på ett galleri eller på ett museum, känner jag mig i det närmaste kvävd av det jag bevittnar. Jag känner mig som barnet i Kejsarens nya kläder.
Eller nej, jag känner mig som barnets kompis, som i stället för att ropa att kejsaren är naken, håller käften. Kanske kostar jag på mig ett trött leende. Eller en viskande ironisk kommentar.
Den nya konsten är så in i helvete tom ibland. Komfortabel. Varför? För att den nya konsten sitter bekvämt på en piedestal och sparkar uppåt. Men däruppe finns ingenting att sparka på, ingenting annat än den tomma luften.
Det är som Zigmunt Bauman säger. Bauman säger att ”den moderna konstens primära kännetecken är dess fientlighet gentemot rådande samhällsordning och att detta skiljer den från konsten under tidigare epoker, eftersom den moderna konsten syftar till att undergräva snarare än att tjäna och spegla verkligheten.”
Den moderna konsten har klivit ned från barrikaderna och trätt in i borgerlighetens fina salonger. Därför skorrar kritiken av den rådande samhällsordningen falskt.
Så mycket av den moderna konsten är inte längre farlig, knappt ens tankeväckande. Den har blivit en kommersiell vara. Ett lamt effektsökeri. Den möter inget verkligt motstånd längre. Ingen fientlighet. Det går inte att dekonstruera, stycka sönder, sätta nytt ljus på kapitalismens sjuka om du är en del av det du säger dig vilja kritisera. Ändå är det detta konstnärer förväntas göra, om de vill bli tagna ”på allvar”.
Jag har såklart ingen lösning på detta. Inte mer än att skriva om den lättnad jag känner inför ny konst av exempelvis Sara Vide. Hennes målningar tar omvägar in i mig och då händer det något. Jag blir nyfiken på världen och det är då, när jag blir nyfiken på världen och vill se den, som jag tvingas se hur fucked up (men samtidigt vacker)den är. Först då vill jag förändra den.
detibrunnen 