Under syrenbuskarna sitter en döende man och citerar Hjalmar Gullberg. Han är förlåtelsen världen väntar på men aldrig kan få.
Jag ska fara till St. Louis. Gå i höstvindarna till hennes hus. Där ska jag få som jag vill. Dåtiden ska fortfarande vara kvar.
Det doftar kolmila på övervåningen här. Golvet är nedtryckt av de dödas steg. I gryningen går en lokatt på den överväxta traktorstigen. Jag har mina hjärtslag. Vad ska göra av dem?
Jag ska fara till St. Louis. Stå utanför hennes hus. Där ska jag blekna. Bli en rastlös halvande, äntligen förlorad mellan dåtid och nutid. Jag ska bli en grävling, inte sedd av något annat än natten.
Ryck tågrälsen från marken. Lägg mig ner i det svedda gräset. Låt de vita lejonen komma nära. Havet finns i St. Louis. Utanför hennes hus.
detibrunnen 