Självhatets återkomst

Självhatet. Det var som när jag var tio. Fast värre. Liksom då var jag övertygad om två saker. Ett: det finns ingenting jag hade att säga som någonsin skulle kunna intressera någon annan. Två: detta spelade ingen roll eftersom jag visste att ingen skulle vilja höra på mig, på det banala jag hade inom mig, i alla fall. Den mörka twisten nu var dock den att nu var framtiden stängd. När jag var tio låg det som en hemlig tröst i att detta skulle kunna gå att ändra på i framtiden. Jag skulle kunna bli någon, som hade något att säga, som människor ville lyssna på. Nu var jag i stället 44 och allt var försent. Alla tåg hade lämnat perrongen. Jag satt fastfrusen och biljettlös kvar. Omgiven av totalt jävla mörker och glittrande människosilhuetter som alla hade någonting att säga, som alla ville lyssna på. Jag stod kvar i det stigande vattnet, omgiven av roterande speglar som vägrade att visa min spegelbild. Jag hade inga nävar kvar att knuta. Bara ett otillräckligt språk vars viskningar inte nådde en endaste millimeter ut i mörkret.